Kerstin Lundberg Hahn

Författare

Bloggen

Vårgårda: Ur verklighet & fantasi

Under vårterminen har jag varit inblandad i ett längre skapande-skola-projekt i Vårgårda. Två skolor kör parallella skrivprojekt med 4:or t.o.m. 6:or. Det är jättekul.

Jag har lagt upp mitt arbete lite annorlunda än tidigare skrivarverkstäder. Dels för att alla elever ska få skriva flera olika texter, både längre och kortare, dels för att jag vill låta dem fiska idéer både direkt ur verkligheten och skriva mer fantasibetonat. Och vilka stories jag får läsa:

Mamman som simmade för livet undan en haj, killen som cyklade hem till mormor längs motorvägen, varför man inte ska köra gräsklipparen genom brännässelsnåret, hur man fångar grisar på rymmen … och så på det: spökhistorier, berättelser om övergivna katter, spänningsnoveller.

Ja, jag säger bara det. Bäva månde Vårgårda inför alla skrivartalanger på Kesbergsskolan och Vårbergsskolan. Här kommer en kort bildkavalkad från senaste mötet. Fotograf: Carola Gustavsson

Klassiker jag inte läst

Bloggande bibliotekarien Moa och hennes kompis E (Textappeal) ska begå sin Jane Austen-debut. Så fullvuxna litteraturnördar de är har de inte läst ens ”Stolthet och fördom”.  Så skönt med någon som med stolt (!) buret huvudet erkänner sina litteraturluckor.
Jag vill inte vara sämre, och undrar om det finns fler som tänker komma ut ur ”klassiker-jag-inte-läst-garderoben”?

En klassiker jag inte läst men tänker läsa inom kort:
”Den store Gatsby” av F Scott Fitzgerald

Varför ska jag läsa den då? För att den dyker upp hela tiden, för att makens kära faster skickade ett mail om den, för att den ska filmas – igen?

PS! Jag har läst Jane Austen. ”Pride & Prejudice” var kurslitteratur när jag läste engelska i Umeå under … ett annat decennium.

Märklig upplevelse 8:e mars

Jag minns en morgon för några år sedan när jag satt och bläddrade i GP, ströläste, drack morgonkaffe. Efter ett tag kände jag att det var något konstigt med tidningen. Jag kunde inte förstå vad det var … en känsla av att något inte var som vanligt …
När jag såg datumet, 8:e mars, insåg jag vad det kanske var. Jag kontrollbläddrade igenom tidningen en gång till för att förvissa mig. Jo – den dagen hade GP bara kvinnor på alla bilder i alla tre delarna. Och det hade alltså gett mig en känsla av att något var ”konstigt”?!
Den upplevelsen gjorde faktiskt så stort intryck att jag numera, lite då och då, på kul (fast det är sällan så uppmuntrande) bläddrar igenom en tidning och snabbräknar antal män/antal kvinnor på bilderna. Prova själv. Prova 8:e mars, och prova sedan vilken annan dag som helst av årets 365 …

Förra året den här dagen bloggade jag om boktips. Nämligen den här:


”Snäll” av Gro Dahle och Svein Nyhus

Och den här:


”Tusen gånger starkare” av Christina Herrström

Länk till fjolårets inlägg.

Videoboktips!

Men titta här. Fick tips på en länk till en fin bokblogg som i sin tur länkade vidare till Youtube där Rebecca Borg i Växjö gjort ett finfint videoboktips om ”Vitas hemlighet”. Lite spoilervarning att man får veta en del om hemligheten, fast det gör inget.

Fin musik är det också!

Klicka här för att komma direkt till klippet.

Varje ting har en berättelse

Jag var på utställning idag, Jessika Berglunds utställning Koltrastvåren på Botaniska trädgården (Gbg). Så sevärd! Och Jessika berättade verkligen fängslande  – varje torkad ärtväxt, varje vacker fjäder, varje kotte och fågelkranium hade sin egen berättelse. Det blev ett collage av intryck, och det handlade om kärlek, tror jag … kärlek till och fascination inför naturen och allt som lever, kryper, flaxar, växer – och dör.


Intresserade barn spanar in snäckor och en pinn-dinosaurie.

Nu ska det visst vara en radda skolvisningar som Jessika kommer att hålla i. Lyckos de barnen.


Om de stackars koltrastarna som frös ihjäl …

Annars kan man gå dit på egen hand och titta. Missa inte berättelserna som sitter på väggen! Ett annat gott råd är att stoppa en platspåse i fickan så man kan gå raka vägen ut i skogen efteråt och genast påbörja sin egen samling!

Iskall drake

Jag har varit i Umeå några dagar.  Måste bara dela med mig av den här coola draken nere vid älven.

Och från andra hållet, solbelyst …

Längs hela ryggen löpte en rutschkana i blankaste is. Svoosch!

Och tack alla hundägare som hade respekterat skylten där man ombads att inte låta sina hundar … ja, ni fattar …

Snyggt!

Jiaozi – mums!

Det är ett nytt år nu, nämligen kaninens. I Kina har de bränt av fyrverkerier för miljoner och festat runt och spelat mah jong och umgåtts och … ätit jiaozi. Kärt barn har många namn. I väst kallas de ofta ”dumplings”, dvs degknyten. Men egentligen är det inte svårare att säga jiaozi, det är bara att vi är ovana vid att tolka stavningen.
Men prova att säg ”djao-zhö”. Inte svårare än ”dam-plingz”. Eller?

Det är traditionell kinesisk mat, från norr till söder, med lite variation på tillagning och innehåll, men att de ska ätas runt nyår lär ha med önskan om ekonomisk välfärd att göra. Halvmåneformade som de är (om man får till dem 😉 så liknar de gammaldags mynt.

Jag har lagat idag. Det blev så här:

Bakning pågår …


Och så steka och bräsera …

Så nu kan jag se fram emot ekonomisk välgång resten av året?

Skönt att veta 🙂

Rädsla, ensamhet, ilska …

Har besökt några skolor i hemmastaden Göteborg. Igår i Rannebergen, Angered i nordöst. Där har jag haft glädjen att få komma på besök flera gånger, och träffa alltifrån f-klasser till 5:or. Jag jobbar på olika sätt med de olika åldersgrupperna förstås, men jobbar gör vi allt. Ibland kallas det skrivarverkstad, men då brukar jag ändå säga att det är lika mycket hitta-på-verkstad och tänkar-verkstad, eftersom ”skrivandet” handlar om så mycket mer än att sätta pennan mot papperet.

Idag var det de västra stadsdelarna som gällde, närmare bestämt Askim. Fångade lite beslutsam arbetslust hos 2-3:orna:

Den ena gruppen hittade på om en liten häxa som bodde i en grotta, tillsammans med sin katt som hette Råtta (!)

Ensamhet visade sig vara temat, och det trodde jag det skulle bli i den andra gruppen också, vars huvudperson var ett ovanligt hårigt litet troll. Men där handlade det om ilska minsann. Tre gubbar i orangefärgade kläder kom för att hugga ner skogen och bygga höghus – men se de hade inte räknat med trollet!

Det är ett riktigt äventyr att jobba med muntliga berättarverkstäder. Jag vet aldrig vart handlingen ska ta vägen när vi väl har satt igång, men starka känslor blir det alltid. Få se nu:

rädsla
ensamhet
ilska

…. det är nog topp-tre när eleverna bestämmer handlingen.
Tänkvärt.

Livsförlängare

Detta hittade jag på en vägg i en skola där ngn saxat och satt upp:

”Eleverna i en lågstadieklass hade fått i uppgift att rita en bild av sin mamma eller pappa på jobbet.”

”Efter att den lilla flickan hade tagit med och visat teckningen hemma återvände hon till skolan nästa dag med en lapp till klassläraren från mamman:

Jag vill gärna klargöra ett par saker angående min dotters konstverk. Detta är INTE en bild på mig när jag utför något slags stångdans på en strippklubb. Jag arbetar i en järnaffär och jag hade berättat för min dotter hur mycket pengar vi hade tjänat efter det senaste snöovädret. Bilden föreställer mig när jag säljer en snöskyffel.”

En äkta ängel i Jönköping

Skulle tillbringa tre dagar i Jönköping. Närmare bestämt på Torpaskolan där jag skulle hitta på sagor tillsammans med ettor och tvåor och skoja fram kunskap om skrivande och om deckargenren med treorna. Dessutom skulle jag ”work-shoppa” med lärarna en eftermiddag.

Tåget gick tidigt från Göteborg. Insåg först efteråt hur småtrött och virrig jag måste ha varit, när jag upptäckte att jag glömt mappen med lärarnas material på tåget!

Inte så lysande. Men vad gör man? Jobbar på med ettorna och tänker att man får klara sig utan det där materialet. Då ringer det från expeditionen, och meddelas att en dansk affärskvinna tagit taxi (!) till skolan med mappen som hon hittat!

Tack, Margrit! För så hette min danska ängel!

Ingen bild på henne, men däremot ett par illustratörer i årskurs 1 med halvfärdiga monsterbilder:

Med treorna körde jag påhittarexperiment som ledde till en hel del skratt och var sin påbörjad klassdeckare. Jönköpingsposten var där och dokumenterade och skrev. Jättebra, tycker jag. Så viktigt är det som barnen gör i skolan att man behöver skriva om det i tidningen ibland!

Jag lyckades fånga fotografen, jag! Robert Eriksson heter han. På bilden syns också Carina Norrby, lärarbibliotekarie, och journalisten Mikael Evard.

En annan dag ska jag berätta varför jag fick ett så gott skratt inne på personaltoan!

Är det genetiskt?

Vet inte hur konstigt det här låter, men jag gillar att skotta. Faktiskt! Särskilt när snön är luftig och fin förstås. Inte vet jag om det märktes när jag växte upp. Har en känsla av att jag fick tjatas ut ur huset för att greppa snöskoveln när det begav sig i snöiga Västerbotten & jag hade uppnått skottarålder, så där någon gång i mitten på 70-talet. Men nu, 35 år senare, i snöiga Västra Frölunda får jag liksom användning för de där Västerbottens-generna.

Undrar om jag ska ta cykeln till affären?

Nej, det är nog lite svårt att ta sig fram. Det får nog bli bilen?

Eller, finns det något annat sätt …?

Dagens gåta: Vad är det som är vitt, knarrar när man går på det och smakar fjällbäck om det får smälta på tungan?

Januari börjar året

Första blogginlägget 2011 får bli en tillbakablick på de sista dagarna i december. Nu är det nytt år och färre minusgrader. Härligt! Julgranen står fortfarande i vardagsrummet och barrar. Vi har en snögubbe på balkongen. Han såg ut så här strax före jul:


”Här står man … ute i kylan, med lång näsa …”

Men nu har Gubben krympt ihop och tappat både näsa och ögon. Håret blåste iväg på nyårsafton. Han är en skugga av sitt forna jag helt enkelt.

Strax före jul var det julfrukost med signering på finfina bokhandeln Bokskåpet. Jag och Sara Gimbergsson var där och mumsade vörtbröd och skrev hälsningar i böcker.

En spontan sagostund blev det också:

Men nu har mörkret lättat. Det är ljust som en marsdag i Västerbotten och Tomten gav mig en ny dator. Tack!

På Bokunges önskelista

På fina barnboksbloggen Bokunge finns idag, 15 december, en utvald rad julklappstips. Jag blir förstås glad för att ”Vitas hemlighet” finns med som tips till 7-åringen.

Läs alla tipsen här.

Imorgon bitti blir det tidig uppstigning för att hinna till barnbokhandeln Bokskåpet i hörnet Värmlandsgatan/Tredje Lång (Göteborg) för julfrukost och signering. Finfin bokhandel. Passionerade och kunniga innehavare. Alltid värt ett besök.

Läs mer här.

Nån som fått nån glögg än då?

Spårvagn 9 rakt in i fantasin

Den går nästan hela vägen, spårvagn 9. Från villakvarteren i väster till den skrivande, läsande & berättande skolan i Rannebergen, nordöstra Göteborg. Jag har varit här förr och imponeras på nytt av det målmedvetna arbetet med litteratur, läsning och olika former av berättande.

Utan tvekan formulerar eleverna sina inre bilder och frågar hur jag lär känna karaktärerna jag ska skriva om. Den här omgången skapar jag muntliga berättelser med de yngre barnen och utforskar spänningsskrivandet med mellanstadieeleverna.


Eftersnack …


Vad händer när en levande buss får syn på en finklädd prinsessa på busshållplatsen, i regnet …?

God jul alla fantasifulla och vänliga elever i Rannebergen!

Heja Bosse!

Jag har sagt det förut och nu upprepar jag det igen. Jag älskar min bokcirkel! Vi kallar den Bo. Bo Cirkel. Och vi känner honom så väl vid det här laget att frågan liksom är: Ska du med till Bosse på fredag?

I fredags träffade vi Bosse hemma hos Britt. Jag hade glömt kameran så jag kan inte visa med vilken pondus den härligt voluminösa, svarta katten hade lagt beslag på den fåtölj där jag tänkte sätta mig. (Men jag lyfte ner honom försiktigt, och smuttade på glöggen.)

Sedan pratade vi Vargas Llosa och som något slags motpol ”Vänta, blinka” av Gunnhild Öyehaug – norsk debutant. Och så åt vi lasagne och genomförde Bo Cirkels julritual, som jag härmed vill rekommendera: Alla tar med sig en bra, begagnad pocket, inslagen i julpapper förstås, och så får man en julklapp.

Titta vilken tur jag hade:


”Den blinde mördaren”, Margaret Atwood

Min julklapp till mina läsare kommer på Aktuelltsidan imorgon. En nyskriven deckargåta med Fredde, Zacki och Mimmi. Vem löser mysteriet först – läsaren eller de julgodissugna huvudpersonerna?

Tack för i fredags, Britt. Och heja Bosse!

Från barfotaskola till -22

Så olika det kan vara.

Koh Lanta, Thailand:
Den 10 november besökte jag Svenska skolan på Koh Lanta. Där var det var varmt minsann!

Jag träffade eleverna på låg- och mellanstadiet och berättade om mina böcker och svarade på frågor. Sällan har jag haft samling på färggladare mattor:

Två veckor senare såg fötterna annorlunda ut.

Staffanstorp, Skåne:

Jag träffade sjätteklassarna på Hagalidsskolan och hittade på deckaridéer på löpande band. Ibland gör det liksom inget att det råder brist på solsken. Värme, skratt och energi får jag från eleverna jag träffar.

Bollebygd, Västergötland:
Och snön bara fortsätter falla. Under två dagar i slutet på november träffade jag femteklassarna på skolor i Bollebygstrakten. I en klass diskuterade vi, med anledning av en central händelse i ”Bakom masken”, hur det såg ut på Stora torget i Bollebygd, ifall det fanns kiosk, apotek, blomsteraffär och så där. Det fanns det:


Blomsteraffär och kiosk, Bollebygd

Fågelsta, Östergötland:
Strax utanför Motala ligger Fågelstaskolan. Där hade jag glädjen att tillbringa två heldagar som en del av deras Skapande-skola-projekt. Med f-1-2:orna pratade vi om att sätta ord på känslor och hittade på snälla spökhistorier. De hade gjort böcker tidigare och jag fick läsa om Roboten Tobbe.

Med 3:or – 6:or jobbade jag ett längre pass. Vi dök ner i deckargenren, pratade om hur man skapar spänning och bilder i huvudet på läsaren, och jag visade hur långt man kan komma om man funderar på intrigen innan man börjar skriva.


Kort skrivövning med 3-4:an, Fågelsta.

Den engagerade personalen på Fågelstaskolan har jag ingen bild på, men vi workshoppade ihop under ett eftermiddagspass innan jag blev skjutsad till hotellet i Motala.  Det var riktigt roliga dagar! Men iskallt med -22 på torsdagens morgon.

Skillanden mellan Svenska skolan, Koh Lanta och Fågelstaskolan? Tja … cirka 50 grader.

Snöyra och magi

Askim, tisdag:

Snön yr och bilar utan dubbdäck sladdar fast i uppförsluten. Vinden biter vasst genom jeansen. Jag besöker Askims Montessoriskola och kör två berättarverkstäder med ettorna. Det blir magiska sagor om levande snögubbar.

På vägen hem köper jag surdegsbröd på Brödhuset. Livet känns fint.

Mölltorp, onsdag:

Hästar hukar i snöyran bakom en ladugårdsvägg. Landsvägsbussen plöjer genom cappuccinofärgad saltmodd. Jag besöker Mölltorpsskolan och träffar ettor, tvåor och treor. Vi pratar bland annat om rädslor, monster och vikten av svaghet.

Jag får kålpudding till lunch och hembakt sockerkaka till eftermiddagskaffet.

Inne på personaltoan hänger ett citat av HC Andersen:
”Livet är fullt av mirakel, men vi är så vana vid dem att vi kallar dem vardag.”

Sju ögonblick i Kina

Jo, jag har varit ute och rest. Därför har det som sagt inte hänt mycket på bloggen. Det funkade inte att blogga från Kina, visade det sig. Och hur i all sin dar sammanfattar man tre veckor i Kina så här i efterskott?

Det får helt enkelt bli sju ögonblicksbilder:


Så här vackert är det faktiskt på sina ställen. Otroligt, va? Rena sidenmålningen. Yangshuo heter platsen.


Och så här grönt.


Och så här svårbegripligt.


Och lite kylslaget vid Ping Ans terrassodlingar. Ute är +12 okej, men inne på hotellrummet …
Och så här mycket moppar, i alla fall i de mindre städerna, där bilarna (ännu) inte tagit över.
Och så här klokt formulerat. You have to know!
Och så här bambuigt.Efter tre veckor i Kina avslutade vi med lite slapparliv i Thailand. Där passade jag på att göra mitt mest långväga författarbesök någonsin. Träffade låg- och mellanstadieleverna på svenska skolan, Koh Lanta. Mer om det en annan dag.

Nu är det arbetsvardag igen. Snö och is utanför knuten och en rad författarebsök och workshops före jul. Jag ska försöka varva bloggande från här och nu med ytterligare ett par glimtar från resan de närmaste dagarna.

Men nu måste jag gå och lägga mig. Klockan är halv nio i Västra Frölunda, men halv tre på natten i Thailand, och tidsskillnaden gör sig fortfarande påmind.

God natt!

På resande fot

Varför händer det ingenting här på bloggen? Jo, därför att jag är fullt upptagen med en långresa i Asien. Huvudet är fullt av intryck, kameran är full av bilder. Tyvärr lyckas jag inte ladda upp några av dem här, men jag ska försöka snart igen.

Kinesiska hälsningar från Mittens Rike!

Inspiration i Falkenberg

I tisdags afton var jag inbjuden till Falkenberg för att hålla ett inspirationsseminarium för 30-talet pedagoger. Eftersom jag verkligen, verkligen tror på devisen ”learning by doing” lät jag dem prova på några av mina favoritövningar som jag brukar köra med 10-12-åringar, i form av kortskrivövningar, visualiseringar och gemensamt påhittande.


Tre glada pedagoger jobbar med att gestalta känslor i ord.

Jag passade också på att berätta hur jag jobbar med att skapa berättelser muntligt med yngre barn, och lät dem titta i detalj på hur en sådan skapande session kan gå till. Det var glada miner hela kvällen, och det är ju så där med inspiration mellan människor – när det funkar så flödar den åt båda hållen.

Med andra ord kände jag mig både glad och inspirerad när jag körde hem på kvällen.

”Jag vill fråga hur det känns”

Jag var på Rydskolan i Skövde härom dagen. Jättetrevligt besök! Jag fick träffa fyror och femmor och alla hade läst någon bok om Fredde, Zacki och Mimmi. På lunchen hamnade jag vid samma bord som ett gäng tjejer i femman. Vi åt ris, kyckling och currysås (och de små broccolibuketterna var perfekta!), och pratade lite om allt möjligt.

På något sätt kom vi in på figurerna i boken. Jag tror det var för att en av tjejerna frågade:
”Du, den där Fredde … han har det inte så bra hemma, va?”

Det är ju viktigt att personerna i boken känns som på riktigt, och efter ett tag var vi inne på vilken av personerna de skulle vilja träffa i verkligheten, och vad de skulle säga då. Ett par av svaren skrev jag snabbt ner på baksidan av ett kvitto:

Till Fredde: Hur kändes det att smyga ner i judolokalen när du förstod att det hade varit inbrott?
Till Zacki: Hur känns det att bli utsatt och retad bara för att man är den man är?


Mitt lunchsällskap och jag gick en sväng till bibblan också. På lapparna står namnet på deras favoritfigurer.

När jag hoppade på tåget hem mot Göteborg igen var jag så glad för det där. För att möta en annan människas liv i en bok kan ju faktiskt göra ens eget liv rikare.

Hemligheter och avslöjanden

Den här veckan gästbloggar jag på Rabén & Sjögrens blogg. Idag, måndag blev det lite om nypon och fantasi. Imorgon, tisdag, ska jag avslöja en hemlighet. Får man det? Vitas hemlighet.

Påminnelse: På fredag är det Författardag på Stadsbiblioteket i Göteborg. Jag är en av sju barn- och ungdomsboksförfattare och ilustratörer som ska berätta om våra böcker och vårt arbete i skolor. Idag är visst sista anmälningsdagen. Gratis är det också. Anmäl dig här.

Glugg-galleri!

Det är något med att tappa mjölktänderna. Ett slags övergångsrit, kanske? Eller, inte rit – för det går inte att välja bort. Men ett övergångsfenomen, då? Ett extremt påtagligt fysiskt bevis på att man håller på att bli stor.
Inte konstigt att många barnböcker behandlar ämnet på olika sätt. Här ett vackert glugg-galleri att glädja sig åt en alldeles vanlig fredag. Jag har samlat i flera år.

Snipp, snapp, snut – bokmässan slut

Jag är trött i fötterna. Och i huvudet. Behöver ett fotbad, och lite nackmassage vore skönt. Om jag orkar ska jag rapportera mer från bokmässan senare, men just nu får det bli en liten bildkavalkad och en länk till BarnBoksNätets blogg, där jag nyss skrev ett inlägg om högläsning.

Här kommer bilderna:

Annika Rockström (BarnBoksNätet) pratar med Meshack Asare och får en  bok signerad.


Mångsidiga sydafrikanska bilderbokskonstnären Piet Grobler tar emot Peter Pan-priset.


Jag samtalar med Lesley Beake, Sydafrika om skrivprocess och skafferivanor.


Och till bokmässans utan konkurrens mest passionerade talare utnämner jag härmed Astrid Trotzig som brann så det sprakade när hon talade om Den Nödvändigaste Boken: Art Spiegelmans serieroman ”Maus”. Jag köpte den förstås och ska rapportera när jag har läst.

Tack för i år, bokmässan!

Spindlar & passion på bokmässa

Vi har ett nätverk – mina västsvenska kollegor och jag. Förra året hade vi en monter på Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg. I år har vi en blogg!

Kolla in bloggen: www.barnboksnatet.blogspot.com

Läs och kommentera våra inlägg under bokmässeveckan. Ett antal nyutkomna böcker av BBN-medlemmar lottas ut bland de som kommenterar!
Ja, det stämmer – vi vill locka fler läsare till bloggen, och fler som kommenterar. Vi drivs inte av vinstintresse utan av passion. Passion för barn- och ungdomslitteratur.


I vår monter på Bok & Bibliotek förra året hängde Madame Spindel, tillverkad Andréa Räder och Maud Mangold.

Doften av regn

Den här boken måste ni också läsa!

Lesley Beake har skrivit ”Luktar det regn – Song of Be”. Jag har legat i soffan hela förmiddagen, uppslukad av Flickans Bes berättelse. Jag har varit med henne på vandring över sydafrikanska grässtäpper, jag har kikat in i det kalla rummet med betonggolv på farmen där hon och hennes mamma ska bo, jag har varit vid Bes sida när hon borstar farmarhustruns hår och lyssnar på hennes berättelser, och jag höll andan när Be i förtvivlan vandrade ut i sandstormen.

Det är den enda av Lesley Beakes böcker som – än så länge – finns översatt till svenska.

Missa inte samtalen mellan svenska och sydafrikanska barn- och ungdomsboksförfattare på Bokmässan i Göteborg om en dryg vecka!

Litteraturscenen A 01:60, lördag 11.00 – 12.00
Klockan 11.00 samtalar jag med Patricia Schonstein (se föregående inlägg) och klockan 11.40 inleder Helen Rundgren sitt samtal med Lesley Beake, varpå även jag får chans att utbyta erfarenheter med denna spännande författare.
Piet Grobler får man ju inte heller missa- prisbelönt bilderbokskonstnär. Han samtalar med Anders Brundin 11.20.

Vad kul det ska bli!

Drabbande läsning

Det händer ibland att man blir så drabbad av en bok att man närmast kippar efter andan. Så är fallet med ”Skyline” av Patricia Schonstein Pinnock.

Snart är det bokmässa i Göteborg och då har jag glädjen att få intervjua denna sydafrikanska författare. Det sker på Författarförbundets scen på lördag förmiddag. Som förberedelse gick jag förstås till mitt hembibliotek i Frölunda och lånade den ena av blott två titlar som finns översatta till svenska.

Det var lunchdags så jag satte mig i fiket utanför och tog en macka, började läsa, och förflyttades genast till det slitna hyreshuset Skyline i Kapstaden, där författaren genom en tonårig flicka låter mig möta människor från hela den afrikanska kontinenten som lever där, som trängs och minns, och vars upplevelser jag får ta del av i berättelsefragment och bilder.

Och efter bara fyra korta kapitel måste jag lyfta blicken, andas djupt och torka bort tårarna med fikets pappersservett. Det är så starkt och så fantastiskt skrivet! Lättläst och vackert samtidigt som krigets grymheter avlöser varandra. En av skribenterna på Bokhora ”startade en fanclub” redan 2007. Jag ansluter mig.

Patricia Schonstein Pinnock  har skrivit ett stort antal barnböcker, samt poesi och romaner. Intervjuerna på Författarförbundets scen är en rad möten mellan sydafrikanska och svenska barnboksförfattare. Jag har inte fått tag på någon barnbok av henne, men läser vidare i ”Skyline” och funderar mycket på vilka frågor jag ska ställa.

Den som är på bokmässan i Göteborg lördagen den 25/9 – kom till Sveriges Författarförbunds scen (A 01:60) klockan 11.00!

Vita är här!

Igår sa det plopp i brevlådan.
Nej, förresten. Jag såg att brevbäraren var på väg samtidigt som jag kom hem, så jag stannade vid grinden och väntade. Jag visste ju att hon var på väg, Vita.

Jag: Här står jag och väntar på post.
Brevbäraren halar upp ett vitt vadderat kuvert ur cykelväskan:
Kan det vara det här?

Ja, det kunde det.
Och det är en riktigt speciell känsla att hålla den fysiska boken i handen första gången, slå upp den, bläddra … Äntligen. Och samtidigt – hjälp! Nu släpps hon ut i världen, Vita Olsson, med sin längtan, sin rädsla och sina alldeles för lite lösa framtänder. Bortom min kontroll.


Första läsaren la sig på köksgolvet …

Skrivmaskiner, kaffepannor och eviga äventyr

Jag skrev en mening tidigare idag, mitt i ett manus någonstans:

Jag knölade ihop min teckning och slängde pappersbollen i en båge ut över vattnet. Den landade ljudlöst på ytan och fördes genast iväg av strömmen nerför älven och försvann. Strömmen var mycket starkare än man kunde tro när man såg den svarta, blanka ytan.

Då mindes jag med ens ett annat vatten och ett annat papper … Sommaren 1976, som kanske var mitt livs första riktiga skrivarsommar. Det som hände i verkligheten (nattliga besök på farmors utedass) blandades med fantasier (kringsmygande mördare och spöken). I minnet är allt ett enda pågående äventyr, och jag hade anledning att vara min då 12-åriga kusin Barbro mycket tacksam.

skrivmaskin

Platsen var Bjurliden, en samling gårdar ett par kilometer från Boliden i Västerbotten, pappas barndomshem. Farmor stod i köket och stekte plättar. Eller också var hon i bagarstugan och bakade mjuuk-kakun.

Jag, min syster och vår kusin Barbro levde i en sommarlovslång sommarlek av fantasier, spökhistorier och skrivande. Barbro lyckades använda farmors redan då halvt antika skrivmaskin. Hon hade nämligen fixat en anordning bestående av ett kraftigt gummiband och en kaffepanna fylld med vatten till tyngd som snäpp för snäpp drog fram valsen vars fjäder hade gett upp. Jag var mycket imponerad av denna uppfinningsrikedom.

Själv skrev jag mest för hand. På iturivna, rutiga A4. Historierna växte vilt och till synes planlöst men vi fick nog ihop dem till sist. För det mesta.

En dag bestämde vi oss för att ta med oss skrivarbetet ner till bryggan. Det var ju så soligt. Vattnet var varmt, mjukt och brunt. Abborrar och mört pilade in och ut ur vassruggen intill. Jag låg på mage och skrev och var bara kroppsligt närvarande där i solen, på bryggan, i Västerbotten. Tills en vindpust slet tag i pappersbunten och spred ut den över vattenytan. Som pappersbåtar seglade mina berättelsefragment iväg.

Panik!

Vet inte om jag minns rätt nu, men jag tror att det var min kusin – tävlingssimmare, uppfinningsrik, snabb och fnittrig, som kastade sig i och lyckades fiska upp de flesta manusbladen. Tack Barbro!

plums

Det har gått 34 år (!) sedan den där sommaren, och jag har glömt vilken berättelse det var som fick bada i Bjurli-träsket. Men själva känslan av att skrivandet kan få en att gå in i en annan dimension och bara vara kroppsligen närvarande i den vanliga verkligheten bär jag fortfarande med mig. Och på sätt och vis var det väl det som hände i förmiddags. Kroppen här. Sinnet i manusverkligheten, och så minnet – plötsligt – på en brygga i Bjurliden 1976 …

 
 
 
 

 

Stenansikte i Bohuslän

Trodde jag skulle kunna blogga under pågående semester. Tji fick jag, och lika bra var väl det. Men nu är sommarresorna över. Sista etappen var segling i Bohuslän där jag hittade detta stenansikte:

stenansikte

Ser ni det buskiga ögonbrymet högst upp till vänster? Det blundande ögat där under? Linjen ner mot näsan i bilden nedre högra hörn? En sovande stenjätte med munnen under ytan. Vad händer när han vaknar?

”Vitas hemlighet” på franska!

Oj! Fick ett roligt samtal från Åsa Bergman på Rabén & Sjögren Agency. Det franska förlaget Bayard Jeunesse har köpt rättigheterna att ge ut ”Vitas hemlighet” på franska.
På svenska i september i år (läs mer här), och på franska 2011 eller 2012 alltså. Komplett med Maria Nilsson Thores fina bilder.

Ju suis trés heureux.

vitas_hemlighet_224

Och vad blir ”Vitas hemlighet” på franska?

Bilder i sten

Författare kan vara ett ganska ensamt jobb. Tack och lov har jag ett helt nätverk fullt av arbetskamrater: Barnboksnätet (BBN).

Vi samlar både författare och illustratörer. Några träffar jag ofta, andra mer sällan. För en dryg vecka sedan hade vi sommaravslutning, träffades hos Annika Rockström i Brastad. Annika har en hel äppelodling (!) och den stod fortfarande i blom. Det var så vackert som i självaste Körsbärsdalen.

aeppelblom

Efter lunch och möte åkte vi och tittade på hällristningar, och Annika berättade. Det är hon bra på!

annika_haellristningar
Heliga symboler eller fyllegraffiti? När barnboksförfattarna kollar in hällristningar är teorierna många.

För den som till äventyrs har missat att Barnboksnätet har börjat blogga: Här kommer länken:
Barnboksnätets blogg

Och för berättelsesugna som har vägarna förbi Slottskogen i Göteborg i sommar:
Berättelser vid elden

Hemlighetsbilder

Snart är det bara korrläsningen kvar innan ”Vitas hemlighet” går till tryck. Det har varit en lång resa.

Stommen till berättelsen om Vita Olsson skrev jag för tre år sedan, och sedan fick den ligga till sig ganska rejält innan jag skrev om och redde ut och ordnade till, påhejad och med sparring av min redaktör och förläggare på Rabén & Sjögren.

Sedan läste illustratören Maria Nilsson Thore manuset och började skissa på bilder. Vi träffades hos förlaget en dag i höstas. På pricken, tyckte jag när jag såg hur hon fått ner Vita och människorna runt henne på papper. Blev alldeles varm om hjärtat.

maria_nilsson_thore

”Vitas hemlighet” är ju en kapitelbok för de lite yngre barnen och det betyder att det ska vara en bild per kapitel.

Jag påminns om det varje gång jag träffar klasser – hur viktiga bilderna är!

Är det där han?
Vem är det som står där bakom?
Ser de ut som du hade tänkt dig?

Här är en av skisserna:

kap5

Jag har redan visat den här bilden för ett antal grupper och klasser och ställt frågan:
Hur tror ni att hon känner sig?
(Se bl.a. blogginlägg Vad finns under sängen?)

Ser fram emot att träffa 7-8-åringar i höst och prata om rädsla och andra starka känslor.
Kärlek, kanske? Saknad? Ilska?

Visdomsord från Mumindalen

Den här lilla gruppen står i mitt fönster tillsammans med en gatusten från Berlin som jag har fått av Sassa Buregren.

mumingrupp

Mumingruppen står där och påminner mig om en viktig sak:
”Hela livet kan ju strängt taget vara en picknick – bara man gör det till en.”

Hos Lyrans Noblesser hittade jag en länk till en oemotståndlig quiz hos Barnens Bokklubb. Vem är jag i Muminfamiljen? Jo, Muminpappan.

Är rätt nöjd med resultatet: En romantiker som drömmer om vilda äventyr.

Var det någon som märkte att just Muminpappan saknades i gruppen på bilden. Han finns nämligen i kajuten på en båt som står mig nära. Och den heter … Äventyret!

Att gömma sig i biblioteket

Idag fick jag vara något fint. Jag var en del av priset i en skrivartävling som Askims bibliotek hade ordnat för skolorna i närheten.

Närmare 70 bidrag hade kommit in och efter idogt läsande och funderande utsåg bibliotekarierna vinnarberättelsen och bjöd in hela hennes klass.

Spänd stämning. Ingen visste vilken berättelse som kammat hem priset. Jag fick sitta gömd bakom en bokhylla. Kändes lite fnissigt. Därför missade jag minen när vinnaren förstod att det var hon. Men så här nöjd såg hon ut en stund senare:

pristagare_Askim

Då hade jag också hunnit testa deras deckarhjärnor, och dem var det inget fel på. Snarare tvärtom. Lite goda råd på vägen ifall jag skulle vilja skriva fantasy fick jag också.

Här är fler elever i klass 5 från Montessoriskolan Polstjärnan i Billdal:

Askim_klass

Och här är jag tillsammans med de skådespelande bibliotekarierna Anna och Mia, som spelade upp vinnarberättelsen:

KLH_Anna_Mia

Sedan cyklade jag hem och klippte gräset och drack ett stort glas saft med isbitar!

Paus i Berlin

Det är inte långt, inte långt alls.
På en flygtimme är man i Berlin.

Det var jag och två väninnor i tre dagar – en paus mitt i vårruset då både ditten och datten ska hinnas klart. Då är det välgörande för både kropp och själ med en paus. Och gärna i Berlin!

cykel_Berlin_2

Inte för att vi satt stilla på en uteservering och såg Spree rinna förbi, det var det för kallt för. Men vi

cyklade i Tiergarten
åt currywurst
köpte en hatt
cyklade längs Unter den Linden
tittade på Frida Kahlo-utställning (länk)
åkte U-bahn
frös i Prenzlauerberg
avnjöt kalbsleber, bier, käsetarte
hittade Das Neue Museum (länk)
beundrade Nefertiti
kollade in muren, Kreuzberg, Literaturhaus …

Skulle jag ta en karta över Berlin och rita in vår väg kors och tvärs genom staden skulle det bli många snirkliga, vackra linjer. Jag skulle välja en röd penna. Och det strecket skulle samtidigt vara ett slags bild av samtalet, pratet, funderingarna som hinner röra sig mellan privat och politiskt, mellan mat- och reseminnen, inte så sällan pekandes på kartan och diskuterandes hit eller dit?

Vi hann även träffa Barnboksnätskollegan Andrea Räder som bor delar av året i Berlin. Lyckosten! Den här veckan är det förresten Andrea som bloggar för BBN. Missa inte!

Avslutar med en bild på Berlins vackraste kvinna och en liten, mysig gubbe:

Nef_o_Blund

Underbara undergångar

Lyrans Noblesser efterfrågar en tema-trio som verkar som gjord för mig: Dystopier!

Det är något speciellt med undergångsskildringar. Här kommer mina tre favoriter:

1. Vägen av Cormac McCarthy. Jag bloggade om den för några veckor sedan – då på temat ”gråtböcker”. Som postapokalyptisk skildring är den svårslagen. Så skrämmande, så vacker, och kanske den dystopi som för min del framkallar allra mest kärlek till allt som finns som är vackert och skört och oersättligt.

2. Oryx och Crake av Margaret Atwood. Den här läste jag först på engelska, och har nu nyköpt i svensk pocketversion. Förstameningarna är sådana där som man (jag) blir smått  avundsjuk på:
”Snöman vaknar i gryningen. Han ligger orörlig, lyssnar till tidvattnet som är på väg in, våg efter våg skvalpar över de olika barriärerna, sch-sch, sch-sch, rytmiskt som hjärtslag. Han skulle så gärna vilja tro att han fortfarande sover.”

3. Någon novell av Ray Bradbury. Kanske ”The last night of the world” ur novellsamlingen ”The Illustrated Man”.

dystopier

Hur kan man älska undergångsskildringar? Jag gör det. Vad säger det om mig?

Smussla med böcker

Det damp ner ett roligt förslag i cyberspace: Ge bort en bok till någon du inte känner på Världsbokdagen.

Jag älskar sådant. Klart jag ville vara med! Man skulle ta en bok som man läst och gillat ur sin bokhylla, skriva på försättsbladet något i stil med: Varsågod på Världsbokdagen. Jag gillade den här boken. Behåll den, läs den, skänk den vidare.

Och sedan kom det roligaste av allt – att lämna den på någon allmän plats där den kunde hittas av någon annan: en buss, ett café, ett väntrum … Jag kände mig som en hemlig agent på hemligt boksmugglingsuppdrag. Nästan i alla fall.

Den 23 april, Världsbokdagen, var jag på skolbesök i Lund. Jag valde att lämna boken inne på personaltoaletten. Och här är bildbeviset:

ge_bort_bok

Geografi för förvirrad författare

Hallonbergen_talt

Tältet, skinnpuffarna och mattorna som pryder barnavdelningen i Hallonbergens sprillans nya bibliotek ser ut som tagna ur Tusen och en natt. Jag var på det här alldeles nyöppnade biblioteket i två dagar (27-28/4) och träffade treor, fyror och femmor från några skolor i närheten. Skolbibliotekarierna Mie Björkman och Sara Lindwall var det som hade bjudit in. Tack! Det var jättekul att träffa alla frågvisa och påhittiga elever i Hallonbergen. (Fler bilder från det snygga biblioteket finns på den här inredningsbloggen.)

Hallonbergen_skylt

Första gången jag hörde talas om Hallonbergen var jag nog i 12-13-årsåldern och hälsade på min kusin i Järfälla. Vi åkte bil en dag och passerade orten med det fantasieggande namnet. Det låter ju faktiskt som något Astrid Lindgren kunde ha hittat på: Körsbärsdalen, Hallonbergen …

Efter två dagar i stockholmsförorten tog jag tåget en timme söderut och hamnade i Oxelösund. Torsdagen den 29/4 träffade jag glada och nyfikna elever från 3:an till 6:an på  Peterslundsskolan.

Oxelösund_2

Här visar jag manus för treorna. Vi pratade också om debutboken Fågeltjuvarna som de höll på att läsa. Den satt jag ju faktiskt och skrev i en sommarstuga strax utanför Oxelösund!

Jag måste erkänna att jag aldrig var särskilt bra på Sveriges geografi när jag gick i skolan. Jag bodde i Umeå och tyckte att södra Sverige (dvs allt söder om Umeå!) verkade krylla av städer, sjöar och pluttiga små landskap. Nu får jag tack och lov en väldigt praktiskt lektion i geografi genom att resa runt och besöka skolor och bibliotek. Bara i april har jag rest från Lund i söder till Körsbärsdalen i norr … eller var det från öknen i Tusen och en natt till havsviken med örnarnas skär …?

Ja, nu är jag i alla fall hemma i Västra Frölunda. Och samtidigt på väg genom en snårig skog. Nu väntar en skrivperiod, och att söka sig fram genom en historia, hitta formuleringarna och bana sig väg framåt, det känns så – som att böka upp en stig i en okänd skog. Jag har varit i andra skogar förut, men aldrig i den här.

Om högläsning och lycka

Hela förra veckan bloggade jag för BarnBoksNätets räkning. BBN är ett nätverk som samlar barn- och ungdomsboksförfattare och illustratörer i västsverige. Nu har vi börjat blogga, gemensamt, fast en vecka var. Vi hoppas det blir omväxlande, underhållande och allvarligt i en bra blandning. Ta en titt och tipsa andra som du tror kan vara intresserade av att läsa om författarnas och illustratörernas syn på sitt arbete: BarnBoksNätets blogg

Jag använde min sista dag på BBN:s blogg (söndag 25 april) till att blogga om högläsning – min kära käpphäst. Här kommer den texten i repris:

Kritikern Pia Huss pratade i svt:s debatt om att den censur och änglighet som det talas om i barnbokskretsar  just nu är ett ”bråttomproblem”, i alla fall delvis. Att vi vuxna är så fokuserade på att klara av godnattsagan snabbt att vi undviker böcker med svåra ämnen som kräver samtal och funderingar. Jag tror att hon har rätt och jag befarar att högläsningen riskerar att åka ut med samma badvatten.

Kan barnen läsa själva så ”frigörs ju tid till annat”. Och finns det möjligen en liknande stress i skolan? Att det är så många ämnen som ska hinnas med, att högläsning – som ju tar tid – får stryka på foten?

För det tar tid att läsa högt. Både själva läsningen, men också pratet som hör till: Funderingar kring berättelsen, associationer till egna erfarenheter och undringar. Därför passar högläsning dåligt in i bråttomsamhället.

Om det är sant så riskerar många barn att gå miste både om komplexa berättelser och de samtal och den gemenskap som föds ur högläsningssituationen.

hoglasning_1

Så deprimerande!
Men sedan tänker jag att det ju finns en massa motrörelser till det uppskruvade tempot i samhället: yoga, slow food, medveten närvaro, meditation.

Kanske är det så man ska ”sälja in” högläsning:
Så blir du lycklig – läs högt för dina barn!

Grönt är skönt

Jag avslutade arbetsveckan med två dagars skolbesök i Lund. I torsdags träffade jag treor, fyror och femmor på Hubertusgårdens skola.

lund_1

Till Lund åker man lämpligen tåg. Det är nog mitt favoritfärdsätt, och på vägen till Lund hade jag en underbar upplevelse. Först åt jag frukost och läste lite, sedan slumrade jag till en stund, och när jag slog upp ögonen en halvtimme före Lund var det som en glädjechock:
Grönt på fälten utanför, och se – träden skimrade ju också!

lund_2

Det är samma lyckorus varje år när allt det gröna börjar krypa fram och upp ur mark och på träd. Det händer något i hjärnan. Endorfiner antagligen. Grönt ÄR skönt!

På fredagen besökte jag Gunnesboskolan där de hade stor bokmässa med anledning av Världsbokdagen. Alla klasser, från F till 9, möter denna dag en författare vars böcker de har läst och utforskat. Förutom jag var Stefan Casta, Torsten Bengtsson, Johan Unenge, Per Brinkemo och Wilhelm Agrell på plats. I matsalen hände elevteckningar och collage och ett bildspel rullade hela tiden på en vägg. En riktig festdag för böcker och berättelser!

klass_lund

När jag på fredag eftermiddag tog tåget norrut, hem till Göteborg igen, så hade grönskan spridit sig. Nu går det med raketfart.

Välkommen vår!

Vad finns under sängen?

Idag har jag tillbringat dagen på Montessoriskolan i Kullavik,
träffat 1:or – 5:or.
I en klass kom vi fram till den här listan:

Saker som eventuellt kan finnas under sängen:
Krokodiler
Monster
Spindlar
Djävlar
Små djävlar
Spöken
Gröna händer
Röda ögon
Leoparder
En yxa
Skelett
Igelkottar och läskiga katter

Ett säkert kort, om man ändå måste gå upp, är att ta ett riktigt stort hopp och sedan springa!

Som avslutning blev det en snabb-påhittad saga om ”Det mörkrädda monstret”.

I de andra klasserna pratade vi mer om hur man skriver spännande och hur man kan bygga upp en deckare. Författare och illustratörer var de redan, allihopa. Här är två av dem:

författare_kullavik

Läslust i Borås och världen

Igår, måndag, träffade jag 3:or och 5:or på Kilskolan i Sparsör. De har läslustvecka den här veckan, precis som alla skolor i Borås kommun.

Kilskolan_1
Två killar med massor av idéer som de passade på att peppra mig med under lunchen!

Det är ju Världsbokdagen på fredag – ”hela världens festdag för firandet av böcker, författare och läsning, samt värnandet av upphovsrätten och människors tillgång till fri information” – allt enligt svenska Unescorådet.

En av Kilskolans aktiviteter är en läsutmaning, som innebär att eleverna för protokoll över hur många minuter de läser och så läggs allas lästider ihop. Läser de sammanlagt ett visst antal timmar under en viss period så väntar en belöning.

”Vi tycker det är bättre att räkna antalet minuter än sidor”, berättade en av pedagogerna, Annika Hagberg. ”Då är det ingen nackdel att läsa långsamt.”

Professor Bodil Jönsson betonar också det där med tid när hon pratar om litteraturens ställning i det nya mediesamhället: ”Det tar tid att läsa bra böcker. Det måste få ta tid att läsa bra böcker”, säger hon och lägger till att eftersom ett människoliv faktiskt är ganska kort är det viktigt ”med alla dessa gestalter som man träffar i skönlitteraturen, och som man kan lära så mycket av.”
(Tidskriften Framsidan 2/2010)

Kilskolan och Bodil Jönsson – ni äger!

Kilskolan_2

Fågelfantasier och små katter

Igår, fredag, åkte jag till Kungälvs Montessoriskola för tredje gången. Två berättarverkstäder skulle jag hinna med före lunch.

Jag har upptäckt hur mycket uppvärmningen och förpratet betyder. Dels är ju jag en gäst i gruppen som behöver snacka lite, få kontakt och skapa en stämning där vi kommer igång med associationer och infall, dels vill jag öppna upp en arena av tankar och ord ur vilken jag kan plocka en idé att bygga vår saga runt.

I den ena gruppen inledde vi med fågelprat. Jag hade förväntat mig måsar och sparvar, men de gav mig papegojor och påfåglar. Det ledde till sagan om fågeln som låg i ett bo av svarta och gröna fjädrar, åt maskar och hade det skönt, ända tills vargarna kom … Tre bruna och en som var röd och blå – vargarnas kung.

den_bla_och_roda_vargen
Illustratör i arbete

I den andra gruppen inledde vi med att prata om ljud man kan höra när man kommer ut på morgonen: Trafikbuller och tut, fågelkvitter och vinden som susar och så plötsligt en katt som jamar. Den katten pratade vi närmare om och barnen bestämde att den satt på en sten ute i vattnet.
Ute i vattnet? Okej, då fick vi ju göra en saga om hur den hamnade där, och hur den så småningom blev räddad.

katten_pa_stenen
”Det började regna. Stora, tunga regndroppar föll över katten på stenen, och den blev både kall och blöt. På stranden stod hunden och skällde.”

Och tänk – det finns hur många berättelser som helst!

Möte med Nina Björk

Ja, alltså inte Nina Björk, författaren. Utan Nina, björken.

Jag inledde den här dagen på Montessoriskolan i Kungälv med att fundera kring träd – deras fingrar och armar och fötter och rötter. F-klasseleverna hängde på direkt och ganska snart hade vi fått ihop en lång smal björkflicka med gröna naglar och grönt halsband. Vi började hitta på en saga om henne och då ville jag veta vad hon hette. Svaret kom tveklöst från en flicka i ringen: Nina!

Nina_Bjork
Nina Björk, en sångfågel, en bofink och en skata

trädillustratör
En av illustratörerna på Kungälvs Montessoriskola

Jag hann även träffa 2-3:or och 4-5:or denna omväxlande dag. Det händer under en och annan berättarverkstad, under ett och annat påhittarpass, att det blir alldeles extra bra – när eleverna lyssnar på varandra, nickar och bygger på och bygger vidare, testar idéer och funderar ihop. Jag tror att de, precis som jag, känner att det har hänt något speciellt under en sådan timme. Ett plus ett har blivit … typ fem?!

2-3:orna arbetade så svetten lackade med en saga som kom att handla om ett ensamt, blekt spöke i ett stort slott täckt av spindelväv – samtidigt som de funderade på ingredienserna till en egen saga. Applåd till dem, för det var sista passet på dagen!

4-5:orna funderade ihop intrigen till en deckare, och att döma av gesterna nedan var de ganska nöjda:

Tankekarta

På hemvägen hann jag smita in på kexfabrikens butik så att jag hade något att mumsa på medan jag körde hem. Smålog för mig själv och mindes studentkamraten för länge sedan som bodde i ett hyrt rum i Kungälv ett par veckor innan han fick studentrum i Göteborg:

” Det är inte klokt vad folk bakar i Kungälv. Det luktar så gott!!”

Jättemålningar

En gåva: Att få bli alldeles mjuk i hjärtat inför 7-åringars genialitet.

Jag träffade en grupp ettor i Kungälv idag och körde en timslång berättarverkstad. Vi började med något så vardagligt som att prata om olika sorters skor. Ja, ni vet – nya, fina inneskor med små blommor på, fotbollsskor med dubbar, svarta klackskor – sådana viktiga saker som man går och tänker på.

Efter ett tag gled vi över i sagostämning och det visade sig att den som hade de gröna gummistövlarna var en jätte med grönt ansikte och illrött hår. Ur dessa gummistövlar växte fram fantasin om en jätte, och en hel saga om honom.

De sista 20 minuterna av passet ägnades åt bildskapande, och en tjej ritade resolut den här jättebilden.

jatte_1
Vilken jättemålning!

Att skapa berättelser ihop med barn är ett äventyr. När det blir som bäst så sitter de i en ring med lysande ögon och hjälper mig att återberätta sin egen saga, praktiskt taget ordagrant. Det är magi, och jag blir förtrollad.

jätte_2

Bättre fäkta än fly?

Ibland sätter jag mig på ett café och skriver.

Varför gör jag det? Försöker jag passa in i klichébilden av en författare? Eller är jag bara en kaffemoster och ett kakmonster? Möjligen en släng av det senare, men det främsta skälet är ett helt annat.

Genom att sitta på café, och skriva för hand (viktigt), gör jag det omöjligt för mig själv att hitta på annat. Jag kan inte ”bara sätta på en tvätt, vattna blommorna, bädda” eller ens ”snabbt kolla mailen”.  Jag kan inte fly undan det egentliga jobbet: Att skriva!

Jag får helt enkelt sitta där och pennfäktas med mig själv, och se – då skriver jag ju.

skriva_på_café

En onsdag i april: Uteserveringen är full av vårsoldyrkare som testar solglasögonen och blir rosa om näsan. Mitt favoritbord, inne i hörnet, är ledigt.

Skriv, skriv, skriv …

Rabarber från rymden

Associationer hoppar ibland runt som vildingar i hjärnan. Men vildingarnas land nummer ett just nu är trädgårdslandet, och värsta vildingarna där är – tveklöst – Rabarbern!

Milda makter – det måste vara något från yttre rymden som har landat bredvid lekstugan för det här kan väl inte vara en ofarlig liten trädgårdsväxt? I mean, look at it!

rabarber_1

Diset svepte in villaidyllen i falsk trygghet. Vid lekstugans knut lurade inkräktaren. Hela vintern hade den ruvat där, djupt nerborrad i lerjorden, och bidat sin tid.
Våren var sen det året, men nu var det dags …

Missa inte: The Return of the Rhubarb.
Coming soon to a place very near you!

Vad gör de i lärarrummet?

Har ni någonsin undrat vad lärarna egentligen gör i lärarrummet? Efter förra veckans intensiva litteraturvecka i Göteborg tror jag det är dags att avslöja svaret … Men först lite om vad vi gjorde i klassrummen.

Förra fredagen avslutade jag alltså min del av den officiella litteraturveckan i Göteborg genom att besöka Dalaskolan. Där hade jag turen att få en hel dubbeltimme med var och en av fyrorna. Med så pass lång tid hinner man både svara på frågor, resonera en hel del om hur man bygger upp en spännande berättelse, och dessutom hitta på en egen ihop.

Båda klasserna var fantastiskt fantasifulla! Jag blev själv så uppspelt att jag råkade lämna handskarna i lärarummet, och sedan glömde jag helt att ta fram kameran. Först när jag var på väg iväg från skolan kom den fram, och då blev det ett porträtt av Dalaskolan i Dis:

Dalaskolan

Och vad tror ni hände i lärarrummet mellan lektionerna? Jo, vi fikade: Chokladtårta med vispgrädde OCH små godisägg till.

Detta är vad lärarna i alla lärarrum gör på alla raster! Så – nu är det sagt.

Fyra klasser och en katt

Roliga, intensiva litteraturveckan i Göteborg fortsätter. Idag med SOL!
Idag, torsdag, var det dags för mig att träffa fyra klasser från Vättnedalsskolan. Vi samlades på biblioteket i Frölunda och pratade om att skriva böcker. Här lyckades jag fånga några hemliga elever i klass 4 A på bild:

hemliga_ben
Hur många är med på bilden?

I en klass var eleverna väldigt envisa med att det skulle bli fler böcker om Fredde, Zacki och Mimmi. Så envisa var de att vi fick lov att börja spåna. Och låt mig bara säga så här – om det dyker upp en katt och en tårtkartong i en bok framöver så har jag Vättnedalsskolan att tacka!

Efter fyra pass cyklade jag hem i solskenet. Härligt!

Adjö, adjö, is och snö
Heja tö
låt vintern dö!

Påsklunch och andra påhitt

Idag, onsdag, var jag i Lövgärdet och träffade alla 3:or, 4:or och 5:or på Rävebergsskolan, och minsann hade jag inte turen att pricka in deras påsklunch! Fint dukat för 50 pers med bordsplacering och allt och en fin påskbuffé med allt ifrån sill och potatis till falafel. Mums!

påsklunch

Pratade böcker och skrivande gjorde vi också förstås. Många, många bra och intresserade  frågor fick jag, och i en av grupperna hade vi så gott om tid att vi hann hitta på en egen deckarstory. Jag säger bara: Se upp för the mysterious English teacher Elvis – han har inte rent mjöl i påsen!

I väntan på påskbuffén blev det förresten en stund över. En av läsgrupperna kom och slet i mig och drog mig till en soffa, där jag fick sitta och läsa ett par kapitel ur deras pågående bok ”Bakom masken” högt. Det var en riktigt minnesvärd stund!

Havsörnar i korridoren

Man kan göra många olika saker när man träffar en klass på skolbesök, och på olika ställen. Idag, tisdag,  fick vi hålla till i hallen utanför under en stor del av den första lektionen, eftersom klassrumsdörren hade gått i baklås. Lite förvirrande för några andra som passerade kanske … men det gick. Jag hann berätta om hur stora havsörnar kan bli, vi resonerade om de bästa sätten att spionera på folk, och vi provade lite baklängesläsning – vilket de var mästare på, alltmedan vaktmästaren slet med dörrlåset. Och vips – eller i alla fall tjohej – till slut kom vi in i klassrummet.

Det är litteraturvecka i Göteborg. Stan vimlar av författare som far runt på alla stadier, i alla stadsdelar och pratar litteratur och skrivande. Idag har jag träffat 4:or och 5:or och havsörnssnacket handlade förstås både om skrivprocess och research.

Imorgon ska jag till en annan skola och träffa 3:or, 4:or och 5:or. Vi får se vad som händer då!

havsörn2
Och för den som undrar – upp till 240 cm mellan vingspetsarna!

Mer om högläsning

Jag har varit ledig. Åkt skidor och vilat. Inte bloggat. Ägnat mig åt egen läsning och högläsning. Vi håller på med ”Det blåser på månen” av Eric Linklater. Läste den aldrig som barn. Vilken tur att man får en chans till som förälder!

Förra inlägget om högläsning (9 mars) fick många kommentarer. En av dem var ett boktips (tack, Pia!). Inger Hasselbaum, barnbibliotekarie i Linköping, har valt ut och kommenterat mer än 450 titlar, och samlat boktipsen i ”Att läsa högt – viktigt, roligt och härligt!” (BTJ Förlag)

attlasahogt

Den ska jag genast beställa från biblioteket.

Och om jag ska påbörja en egen högläsningsfavoritlista, så vet jag vilka som hamnar överst: Böckerna om Sandvargen av Åsa Lind. Det avsnitt vi på begäran läst om allra flest gånger är ”Skärp dig!” ur bok nr 2, ”Mera Sandvargen”.

Vilka är dina högläsningsfavoriter?

Att skriva sig in i berättelsen

Ikväll är det Maud Mangold som gästföreläser på fördjupningskursen i ”Skriv för barn och ungdom”.
Det blir nog en del om skrivprocess, historisk research, och vem vet – troll?
Här är en bild på Maud:

Mauds_troll
Hela hon kom inte med, men trollet är ju också fint!

Läs mer om Maud Mangold och hennes böcker på hennes hemsida.