Gråtböcker

Publicerat den 1 mars 2010 kl.15:17

Jag hakar genast på Eva Swedenmarks bloggfråga om vilka böcker som får mig att gråta.
Ja, en massa egentligen. De flesta kvällar ligger jag väl och torkar en liten tår ur ögonvrån, inte alltid för att det är sorgligt. Ibland bara för att något är på pricken fångat. Eller för att trötta ögon tåras?

Men här är ett par riktiga hulkare:

gråtböcker

Längst ner ”Edward Tulanes fantastiska resa” av Kate Di Camillo. Läste slutet högt för barnen på en strand i Danmark.
Och de ba: ”Va äre, mamma? Läs!”
Och jag ba snyft-snyft.´

Än värre var det med ”Vägen”/”The Road” av Cormac McCarthy. Jag hickade mig igenom sista kapitlet och låste sedan in mig på toa och grät ut. Hjälp! En av decenniets läsupplevelser. Skaffade den genast på både svenska och engelska för att njuta dubbelt.

Vill inte se filmen – vill ha mina inre bilder i fred!

Någon som tagit risken???

Etiketter: ,

4 kommentarerer till “Gråtböcker”

  1. Vi läser Edward Tulane hemma nu och den är grym, i ordets rätta bemärkelse. Har inte kommit till slutet ännu, men flera gånger har jag hejdat mig och tänkt, oj det var värst. :)

  2. Visst är den fin. Lite gammeldags både i berättarstil och design. Så skönt att det finns utrymme för sådana böcker också!
    :) Kerstin

  3. Ann-Charlotte
    3 mars 2010 kl. 22:29

    Nej, jag har inte heller velat se filmen. Den boken var väldigt speciell! Vi hade den i läseklubben och den fick faktiskt väldigt blandad kritik: Flera tyckte att den bara var hemsk och jobbig, men jag och ett par till var helt sålda!

  4. Vi hade den också i bokcirkeln. Hos oss fick den tummen upp även om vi bitvis var illa berörda av vad vi läste. Vad har ni mer haft för godingar i er läseklubb? Vi ska träffas på fredag, och då är det alltid bra att ha med sig förslag på nästa. :)

Skriv nåt här!