Underbara undergångar

Publicerat den 10 maj 2010 kl.22:30

Lyrans Noblesser efterfrågar en tema-trio som verkar som gjord för mig: Dystopier!

Det är något speciellt med undergångsskildringar. Här kommer mina tre favoriter:

1. Vägen av Cormac McCarthy. Jag bloggade om den för några veckor sedan – då på temat ”gråtböcker”. Som postapokalyptisk skildring är den svårslagen. Så skrämmande, så vacker, och kanske den dystopi som för min del framkallar allra mest kärlek till allt som finns som är vackert och skört och oersättligt.

2. Oryx och Crake av Margaret Atwood. Den här läste jag först på engelska, och har nu nyköpt i svensk pocketversion. Förstameningarna är sådana där som man (jag) blir smått  avundsjuk på:
”Snöman vaknar i gryningen. Han ligger orörlig, lyssnar till tidvattnet som är på väg in, våg efter våg skvalpar över de olika barriärerna, sch-sch, sch-sch, rytmiskt som hjärtslag. Han skulle så gärna vilja tro att han fortfarande sover.”

3. Någon novell av Ray Bradbury. Kanske ”The last night of the world” ur novellsamlingen ”The Illustrated Man”.

dystopier

Hur kan man älska undergångsskildringar? Jag gör det. Vad säger det om mig?

Etiketter:

En kommentarer till “Underbara undergångar”

  1. inger Lindahl
    6 juli 2010 kl. 12:51

    Det är är alltså det vi kan få ut av att läsa dystopier – att den tydliggör för oss själva det omistbara, det vackra och sköra. Det som blir såväl drivkraft som hägring när askan lägger sig över världen. Det var alltså därför Vägen inte bara var skrämmande och fasansfull. Nu förstår jag lite av det sköna med det hemska. Tack Kerstin!

Skriv nåt här!