Igår sa det plopp i brevlådan.
Nej, förresten. Jag såg att brevbäraren var på väg samtidigt som jag kom hem, så jag stannade vid grinden och väntade. Jag visste ju att hon var på väg, Vita.
Jag: Här står jag och väntar på post.
Brevbäraren halar upp ett vitt vadderat kuvert ur cykelväskan:
Kan det vara det här?
Ja, det kunde det.
Och det är en riktigt speciell känsla att hålla den fysiska boken i handen första gången, slå upp den, bläddra … Äntligen. Och samtidigt – hjälp! Nu släpps hon ut i världen, Vita Olsson, med sin längtan, sin rädsla och sina alldeles för lite lösa framtänder. Bortom min kontroll.
Första läsaren la sig på köksgolvet …