Jag knölade ihop min teckning och slängde pappersbollen i en båge ut över vattnet. Den landade ljudlöst på ytan och fördes genast iväg av strömmen nerför älven och försvann. Strömmen var mycket starkare än man kunde tro när man såg den svarta, blanka ytan.
Då mindes jag med ens ett annat vatten och ett annat papper … Sommaren 1976, som kanske var mitt livs första riktiga skrivarsommar. Det som hände i verkligheten (nattliga besök på farmors utedass) blandades med fantasier (kringsmygande mördare och spöken). I minnet är allt ett enda pågående äventyr, och jag hade anledning att vara min då 12-åriga kusin Barbro mycket tacksam.
Platsen var Bjurliden, en samling gårdar ett par kilometer från Boliden i Västerbotten, pappas barndomshem. Farmor stod i köket och stekte plättar. Eller också var hon i bagarstugan och bakade mjuuk-kakun.
Jag, min syster och vår kusin Barbro levde i en sommarlovslång sommarlek av fantasier, spökhistorier och skrivande. Barbro lyckades använda farmors redan då halvt antika skrivmaskin. Hon hade nämligen fixat en anordning bestående av ett kraftigt gummiband och en kaffepanna fylld med vatten till tyngd som snäpp för snäpp drog fram valsen vars fjäder hade gett upp. Jag var mycket imponerad av denna uppfinningsrikedom.
Själv skrev jag mest för hand. På iturivna, rutiga A4. Historierna växte vilt och till synes planlöst men vi fick nog ihop dem till sist. För det mesta.
En dag bestämde vi oss för att ta med oss skrivarbetet ner till bryggan. Det var ju så soligt. Vattnet var varmt, mjukt och brunt. Abborrar och mört pilade in och ut ur vassruggen intill. Jag låg på mage och skrev och var bara kroppsligt närvarande där i solen, på bryggan, i Västerbotten. Tills en vindpust slet tag i pappersbunten och spred ut den över vattenytan. Som pappersbåtar seglade mina berättelsefragment iväg.
Panik!
Vet inte om jag minns rätt nu, men jag tror att det var min kusin – tävlingssimmare, uppfinningsrik, snabb och fnittrig, som kastade sig i och lyckades fiska upp de flesta manusbladen. Tack Barbro!
Det har gått 34 år (!) sedan den där sommaren, och jag har glömt vilken berättelse det var som fick bada i Bjurli-träsket. Men själva känslan av att skrivandet kan få en att gå in i en annan dimension och bara vara kroppsligen närvarande i den vanliga verkligheten bär jag fortfarande med mig. Och på sätt och vis var det väl det som hände i förmiddags. Kroppen här. Sinnet i manusverkligheten, och så minnet – plötsligt – på en brygga i Bjurliden 1976 …