Åh, jag var på ett bra seminarium igår. Salongen i Lagerhuset (Pustervik, Göteborg) bjöd på samtal mellan författarna Gro Dahle och Stina Wirsén under titeln ”Barnbokens gränser och möjligheter”. Så här glad såg Gro Dahle ut när hon visade upp både den norska och den svenska utgåvan av Sinna man/Den arge.
(Foto: Inger Granberg)
För en jättebra rapport om hela seminariet, läs Inger Granberg på BarnBoksNätets blogg.
Gro Dahle har skrivit poesi och vuxenlitteratur innan hon gick över till barnlitteratur, och att höra henne läsa ur sin egen ”Håret til Mamma” (”Mammas hår”) var att lyssna på en poesiuppläsning. Hon beskrev också sina barnböcker så: poesi upphängd på en dramaturgisk tråd.
Jag tar och citerar ett stycke ur ”Roy”, om pojken vars hund har dött, om hur sorg känns:
”Han ligger i jorden under sten och sand och gräs
och är borta borta.
Det är inte lätt att tänka sig
att Roy ligger nere i marken
under jord och små och stora stenar.
När jag lyssnar med örat hörs ingenting.
Inte ens maskar hör jag.
Inte ens tusenfotingen.
Jag saknar honom så jag får ont i armarna.
Jag saknar honom så det värker i ryggen.
Och händerna har ingenting att klappa.”
(översättning: Lotta Eklund)
Svein Nyhus bilder är poesi de också. Han har förresten en rolig och intressant blogg och alldeles härom veckan fanns där ett inlägg om en läsarreaktion på Sinna man/Den arge. Här är länken till Svein Nyhus
Vad är de vuxna rädda för som tycker att barnböcker ska vara bara soliga? Är de rädda att skrämma barnen? Eller fruktar de sina egna rädslor?