Hela förra veckan bloggade jag för BarnBoksNätets räkning. BBN är ett nätverk som samlar barn- och ungdomsboksförfattare och illustratörer i västsverige. Nu har vi börjat blogga, gemensamt, fast en vecka var. Vi hoppas det blir omväxlande, underhållande och allvarligt i en bra blandning. Ta en titt och tipsa andra som du tror kan vara intresserade av att läsa om författarnas och illustratörernas syn på sitt arbete: BarnBoksNätets blogg
Jag använde min sista dag på BBN:s blogg (söndag 25 april) till att blogga om högläsning – min kära käpphäst. Här kommer den texten i repris:
Kritikern Pia Huss pratade i svt:s debatt om att den censur och änglighet som det talas om i barnbokskretsar just nu är ett ”bråttomproblem”, i alla fall delvis. Att vi vuxna är så fokuserade på att klara av godnattsagan snabbt att vi undviker böcker med svåra ämnen som kräver samtal och funderingar. Jag tror att hon har rätt och jag befarar att högläsningen riskerar att åka ut med samma badvatten.
Kan barnen läsa själva så ”frigörs ju tid till annat”. Och finns det möjligen en liknande stress i skolan? Att det är så många ämnen som ska hinnas med, att högläsning – som ju tar tid – får stryka på foten?
För det tar tid att läsa högt. Både själva läsningen, men också pratet som hör till: Funderingar kring berättelsen, associationer till egna erfarenheter och undringar. Därför passar högläsning dåligt in i bråttomsamhället.
Om det är sant så riskerar många barn att gå miste både om komplexa berättelser och de samtal och den gemenskap som föds ur högläsningssituationen.
Så deprimerande!
Men sedan tänker jag att det ju finns en massa motrörelser till det uppskruvade tempot i samhället: yoga, slow food, medveten närvaro, meditation.
Kanske är det så man ska ”sälja in” högläsning:
Så blir du lycklig – läs högt för dina barn!