Jag tycker det här är så fint! Bo R Holmbergs och Katarina Strömgårds grafiska ungdomsroman ”Eddie Bolander & jag”, om killen som sitter på glasverandan hemma i Ö-vik när telefonen ringer. Det är hans pappa, Eddie, som han inte sett på 8 år:
Och så är Katarina Strömgårds fina bilder där och visar på ett sätt som ord inte kan hur 10-åringen inne i honom finns där samtidigt. Den han var när farsan stack.
Det är liksom stream-of-consciuosness i lager på lager: Ord och bild. Bild och bild.
Nu har jag fått en påminnelse från biblioteket att jag måste lämna tillbaka ”Eddie Bolander”. Okej, då …
Förresten – hur ska man bära sig åt för att få vuxna att läsa vissa böcker som står på ungdomshyllan? Eller bland bilderböckerna? Eller på barnavdelningen?