Igår, fredag, åkte jag till Kungälvs Montessoriskola för tredje gången. Två berättarverkstäder skulle jag hinna med före lunch.
Jag har upptäckt hur mycket uppvärmningen och förpratet betyder. Dels är ju jag en gäst i gruppen som behöver snacka lite, få kontakt och skapa en stämning där vi kommer igång med associationer och infall, dels vill jag öppna upp en arena av tankar och ord ur vilken jag kan plocka en idé att bygga vår saga runt.
I den ena gruppen inledde vi med fågelprat. Jag hade förväntat mig måsar och sparvar, men de gav mig papegojor och påfåglar. Det ledde till sagan om fågeln som låg i ett bo av svarta och gröna fjädrar, åt maskar och hade det skönt, ända tills vargarna kom … Tre bruna och en som var röd och blå – vargarnas kung.
Illustratör i arbete
I den andra gruppen inledde vi med att prata om ljud man kan höra när man kommer ut på morgonen: Trafikbuller och tut, fågelkvitter och vinden som susar och så plötsligt en katt som jamar. Den katten pratade vi närmare om och barnen bestämde att den satt på en sten ute i vattnet.
Ute i vattnet? Okej, då fick vi ju göra en saga om hur den hamnade där, och hur den så småningom blev räddad.
”Det började regna. Stora, tunga regndroppar föll över katten på stenen, och den blev både kall och blöt. På stranden stod hunden och skällde.”
Och tänk – det finns hur många berättelser som helst!