Vi har en speciell kaka här hemma sedan igår. Han heter Herman. Hans far är en riktig surdeg och heter också Herman. Herman kaka är jättegod.
Vi fick en klick Herman surdeg av en kompis till äldsta dottern. Han stod sedan på diskbänken och jäste i 10 dagar. Förutsatt att vi matade honom med socker. Herman är ett riktigt matvrak.
På tionde dagen ska man ta en del av Herman och baka kakan Herman. Resten av Herman delas upp i jäsande blobbar som man ger vidare till andra kamrater. På så sätt är Herman ett kedjebrev. (Men försök för all del inte hälla honom i ett kuvert. Det skulle bli sååå kladdigt.)
Annars undviker jag kedjebrev. Men här kom Herman – utan vidhängande förbannelse, med bara godhet!
Jag kommer att tänka på den amerikanska filmen ”Pay it forward” (tror den hette ”Skicka vidare” på svenska). Såg den på ett plan en gång – lättviktig snyftare om hur världen blir ett bättre ställe om alla gör något gott, typ som ett kedjebrev. Trots att jag borde glömt filmen i samma stund som eftertexterna rullade så har jag visst inte gjort det. Eftersom minnet dök upp i samband med Herman.
Tänk om det funkar?
Om jag gör något gott och osjälviskt för x personer de närmaste dagarna, och de gör samma sak för lika många andra , och så vidare. Vad tror ni?
Känner på mig att det måste vara snällheter som man inte skulle ha gjort ändå … till någon som inte förväntar sig det. Eller?
Jag skulle kunna …
springa ikapp brevbäraren och säg tack för att hon har burit ut posten i snökaoset?
hänga grannens tvätt?
… eller kanske …
jag funderar vidare …
God helg!