Ibland sätter jag mig på ett café och skriver.
Varför gör jag det? Försöker jag passa in i klichébilden av en författare? Eller är jag bara en kaffemoster och ett kakmonster? Möjligen en släng av det senare, men det främsta skälet är ett helt annat.
Genom att sitta på café, och skriva för hand (viktigt), gör jag det omöjligt för mig själv att hitta på annat. Jag kan inte ”bara sätta på en tvätt, vattna blommorna, bädda” eller ens ”snabbt kolla mailen”. Jag kan inte fly undan det egentliga jobbet: Att skriva!
Jag får helt enkelt sitta där och pennfäktas med mig själv, och se – då skriver jag ju.
En onsdag i april: Uteserveringen är full av vårsoldyrkare som testar solglasögonen och blir rosa om näsan. Mitt favoritbord, inne i hörnet, är ledigt.
Skriv, skriv, skriv …