Jomenvisst! Luleå, närmare bestämt. Och zoomar vi in ännu mer hamnar vi på Ormbergsskolan, en kvart från city, ett stenkast från friluftsområdet Ormberget.
Här jobbar en massa entusiastiska pedagoger och sisådär 250 – 300 elever. Jag fick således en omväxlande och rolig vecka med berättarverkstäder med åk 1-3, skrivarverkstäder med åk 4-6 och en eftermiddags workshop med pedagogerna.
Här kommer en bildkavalkad:
Blå gryning. Ormbergsskolan.
Första dagen i matsalen: Palt. Västerbottning som jag är blev jag själaglad!
Work in progress 1: Ung illustratör arbetar med oljepastellkritor, vattenfärg och passion.
Work in progress 2: Ung illustratör jobbar med spännande perspektiv. Lägg märke till de stora ögonen som kikar ner genom gallerbrunnens lock.
Pedagogerna lever sig in i studierna av berättarverkstadens metodik. (Jag tror det handlar om drakar som vrålar?)
Berättarverkstads-metodiken går ut på att ledaren ställer en speciell typ av frågor och eleverna bestämmer innehållet, samt att allt flätas samman till en berättelse med både färg och djup. Undrar vem som bor i huset där mossan växer tjock på trappan? Ung illustratör visar upp sitt arbete.
Och … ja, om du var ett träd som hela ditt liv stått fastvuxet men plötsligt kom loss med rötterna tack vare en blixt som slog ner – vad skulle du göra då? Lätt – gå och bada så klart!
I en korridor stod det här skåpet. En passande illustration till det faktum att jag satt och korrekturläste manus till nästa bok på kvällarna. Inte så att jag kände mig som ett inlåst, uppstoppat djur. (Även om en lång hotellkväll med palt i magen kan ge lite den känslan …) Nej, men i ”Barnkolonin”, en skräckhistoria för ca 12-15 år som kommer i april så figurerar ett sådant här skåp. Fast med delvis andra djur i. He-he …
Ja. Vad mer? Jag åkte skidor på Ormberget en eftermiddag. Inga bildbevis, ni får tro mig på mitt ord. Jag åt årets första semla. Jag såg en fiol tillverkad av is. Jag passade på att rösta om var kommunens nyinköpta konst skulle placeras – det fanns inget som sa att man måste vara kommuninvånare. Så då avslutar vi bildkavalkaden så här:
Skäms på mig som inte antecknade konstnärens namn. (Den som vet – berätta, snälla!) Jag tycker i alla fall att den ska hänga där kommunpolitikerna ser den, så att de kommer ihåg vilka som är Luleås framtid. Så det så.