Jag hakar genast på Eva Swedenmarks bloggfråga om vilka böcker som får mig att gråta.
Ja, en massa egentligen. De flesta kvällar ligger jag väl och torkar en liten tår ur ögonvrån, inte alltid för att det är sorgligt. Ibland bara för att något är på pricken fångat. Eller för att trötta ögon tåras?
Men här är ett par riktiga hulkare:
Längst ner ”Edward Tulanes fantastiska resa” av Kate Di Camillo. Läste slutet högt för barnen på en strand i Danmark.
Och de ba: ”Va äre, mamma? Läs!”
Och jag ba snyft-snyft.´
Än värre var det med ”Vägen”/”The Road” av Cormac McCarthy. Jag hickade mig igenom sista kapitlet och låste sedan in mig på toa och grät ut. Hjälp! En av decenniets läsupplevelser. Skaffade den genast på både svenska och engelska för att njuta dubbelt.
Vill inte se filmen – vill ha mina inre bilder i fred!
Någon som tagit risken???