Och idag håller jag tummarna för …
vuxenböcker
Punkt för punkt …
Bokmässan är slut. Intrycken består:
Cornelia Funkes ord om hur ingenting kan vara ”bara” fantasi. Vi tillbringar ju en stor del av vår tid i vår fantasi (minnen, önskedrömmar).
Sedan finns det de som klagar över litteratur som ”bara” är verklighetsflykt. Men vilka är det som envist motsäger sig flykt? Jo, fångvaktarna.
* Att läsa: ”Bläckhjärta” av Cornelia Funke
”Boken som murbräcka” – ett samtal mellan Ulf Stark, Anna Höglund och KG Hammar – ett av ganska få seminarier som verkligen lyfte till att handla om litteraturens nödvändighet och kraft. Och blir jag tårögd när någon läser högt, som gjordes i slutet på det seminariet, då har det lindats trådar runt hjärtat.
* Att läsa: Pojken, flickan, muren av Ulf Stark och Anna Höglund
Majgull Axelsson liknade en mor (oavsett biologisk relation till barnet, eller, för den delen, kön) vid en ek, ett kraftigt träd att luta sig mot, som står där fast och jämt. Men det kan också storma. Det kan hända att eken faller över en.
* Att läsa: Moderspassion av Majgull Axelsson
Och så här trevligt såg det ut i En bok för allas monter:
Klassiker jag inte läst
Bloggande bibliotekarien Moa och hennes kompis E (Textappeal) ska begå sin Jane Austen-debut. Så fullvuxna litteraturnördar de är har de inte läst ens ”Stolthet och fördom”. Så skönt med någon som med stolt (!) buret huvudet erkänner sina litteraturluckor.
Jag vill inte vara sämre, och undrar om det finns fler som tänker komma ut ur ”klassiker-jag-inte-läst-garderoben”?
En klassiker jag inte läst men tänker läsa inom kort:
”Den store Gatsby” av F Scott Fitzgerald
Varför ska jag läsa den då? För att den dyker upp hela tiden, för att makens kära faster skickade ett mail om den, för att den ska filmas – igen?
PS! Jag har läst Jane Austen. ”Pride & Prejudice” var kurslitteratur när jag läste engelska i Umeå under … ett annat decennium.
Drabbande läsning
Det händer ibland att man blir så drabbad av en bok att man närmast kippar efter andan. Så är fallet med ”Skyline” av Patricia Schonstein Pinnock.
Snart är det bokmässa i Göteborg och då har jag glädjen att få intervjua denna sydafrikanska författare. Det sker på Författarförbundets scen på lördag förmiddag. Som förberedelse gick jag förstås till mitt hembibliotek i Frölunda och lånade den ena av blott två titlar som finns översatta till svenska.
Det var lunchdags så jag satte mig i fiket utanför och tog en macka, började läsa, och förflyttades genast till det slitna hyreshuset Skyline i Kapstaden, där författaren genom en tonårig flicka låter mig möta människor från hela den afrikanska kontinenten som lever där, som trängs och minns, och vars upplevelser jag får ta del av i berättelsefragment och bilder.
Och efter bara fyra korta kapitel måste jag lyfta blicken, andas djupt och torka bort tårarna med fikets pappersservett. Det är så starkt och så fantastiskt skrivet! Lättläst och vackert samtidigt som krigets grymheter avlöser varandra. En av skribenterna på Bokhora ”startade en fanclub” redan 2007. Jag ansluter mig.
Patricia Schonstein Pinnock har skrivit ett stort antal barnböcker, samt poesi och romaner. Intervjuerna på Författarförbundets scen är en rad möten mellan sydafrikanska och svenska barnboksförfattare. Jag har inte fått tag på någon barnbok av henne, men läser vidare i ”Skyline” och funderar mycket på vilka frågor jag ska ställa.
Den som är på bokmässan i Göteborg lördagen den 25/9 – kom till Sveriges Författarförbunds scen (A 01:60) klockan 11.00!
Underbara undergångar
Lyrans Noblesser efterfrågar en tema-trio som verkar som gjord för mig: Dystopier!
Det är något speciellt med undergångsskildringar. Här kommer mina tre favoriter:
1. Vägen av Cormac McCarthy. Jag bloggade om den för några veckor sedan – då på temat ”gråtböcker”. Som postapokalyptisk skildring är den svårslagen. Så skrämmande, så vacker, och kanske den dystopi som för min del framkallar allra mest kärlek till allt som finns som är vackert och skört och oersättligt.
2. Oryx och Crake av Margaret Atwood. Den här läste jag först på engelska, och har nu nyköpt i svensk pocketversion. Förstameningarna är sådana där som man (jag) blir smått avundsjuk på:
”Snöman vaknar i gryningen. Han ligger orörlig, lyssnar till tidvattnet som är på väg in, våg efter våg skvalpar över de olika barriärerna, sch-sch, sch-sch, rytmiskt som hjärtslag. Han skulle så gärna vilja tro att han fortfarande sover.”
3. Någon novell av Ray Bradbury. Kanske ”The last night of the world” ur novellsamlingen ”The Illustrated Man”.
Hur kan man älska undergångsskildringar? Jag gör det. Vad säger det om mig?
Snäll och stark
Det är 8:e mars idag.
Vissa saker blir så uppenbara när man försöker förklara för barn. Absurditeter som kan gömmas i långa teoretiska resonemang uppenbaras när man skalar bort tramset för att komma till kärnan. Imorse ville jag berätta för mina döttrar (7 och 10) hur det kan komma sig att vi firar en dag som kallas internationella kvinnodagen.
”Jo, för 100 år sedan så fick kvinnorna i Sverige inte rösta”, börjar jag.
De tittar på mig med en blick som om jag hade påstått att jorden är platt.
Tänk att det fanns en tid när jorden ansågs vara platt.
Tänk att det fanns en tid när kvinnor inte fick rösta.
Tänk att det finns människor som tror att den sneda könsfördelningen i t.ex. bolagsstyrelser beror enbart på kompetens …
Dagens boktips:
”Snäll” av Gro Dahle och Svein Nyhus.
Om Lussi som är så välanpassad att hon försvinner in i väggen. Läs den!
”Tusen gånger starkare” av Christina Herrström.
Läs den också. Särskilt vuxna som har skolbarn måste läsa den. Lova!
Tio kvinnor och en roman
Åh, vad jag gillar min bokcirkel!
I fredags träffades vi hemma hos Karin efter att ha läst Sara Stridsbergs ”Drömfakulteten”. Alla hade valt ut ett citat, vilket som helst, av vilken anledning som helst – vackert, förbryllande, meningsbärande – och så läste vi upp och pratade.
Vi liksom söker oss fram genom texten med hjälp av citaten. Det blir ett pussel av associationer, tankar och åsikter. Funderingar väcks och växer och rätt vad det är hör man sig själv säga något alldeles nytänkt.
Alla gjorde tummen upp för Stridsbergs roman, samtidigt som vi hade spännande diskussioner om samhällsstruktur, individualitet, galenskap, kvinnorörelsens historia och framtid. Tänker inte ens försöka sammanfatta. Det får bli ett av citaten:
Lena och Annette bläddrar efter citat
”COSMO: Kvinnors uppgift är att forska och upptäcka världen, att lösa problem och uppfinna och skoja och göra musik, att skapa en magisk värld.” (sid 304)
Att vi dessutom äter gott är förstås en bonus. (Tack Karin!)
Ett annat citat, som jag inte hittar i skrivande stund, handlade om att ”fortsätta fucka upp”. Med anledning av det funderar jag på om det är mest passande att visa vilken fin efterrätt Karin hade gjort, eller vad vi gjorde med den …
Före …
Efter …
Lager på lager
Jag tycker det här är så fint! Bo R Holmbergs och Katarina Strömgårds grafiska ungdomsroman ”Eddie Bolander & jag”, om killen som sitter på glasverandan hemma i Ö-vik när telefonen ringer. Det är hans pappa, Eddie, som han inte sett på 8 år:
Och så är Katarina Strömgårds fina bilder där och visar på ett sätt som ord inte kan hur 10-åringen inne i honom finns där samtidigt. Den han var när farsan stack.
Det är liksom stream-of-consciuosness i lager på lager: Ord och bild. Bild och bild.
Nu har jag fått en påminnelse från biblioteket att jag måste lämna tillbaka ”Eddie Bolander”. Okej, då …
Förresten – hur ska man bära sig åt för att få vuxna att läsa vissa böcker som står på ungdomshyllan? Eller bland bilderböckerna? Eller på barnavdelningen?
Gråtböcker
Jag hakar genast på Eva Swedenmarks bloggfråga om vilka böcker som får mig att gråta.
Ja, en massa egentligen. De flesta kvällar ligger jag väl och torkar en liten tår ur ögonvrån, inte alltid för att det är sorgligt. Ibland bara för att något är på pricken fångat. Eller för att trötta ögon tåras?
Men här är ett par riktiga hulkare:
Längst ner ”Edward Tulanes fantastiska resa” av Kate Di Camillo. Läste slutet högt för barnen på en strand i Danmark.
Och de ba: ”Va äre, mamma? Läs!”
Och jag ba snyft-snyft.´
Än värre var det med ”Vägen”/”The Road” av Cormac McCarthy. Jag hickade mig igenom sista kapitlet och låste sedan in mig på toa och grät ut. Hjälp! En av decenniets läsupplevelser. Skaffade den genast på både svenska och engelska för att njuta dubbelt.
Vill inte se filmen – vill ha mina inre bilder i fred!
Någon som tagit risken???