Vad finns under sängen?

Idag har jag tillbringat dagen på Montessoriskolan i Kullavik,
träffat 1:or – 5:or.
I en klass kom vi fram till den här listan:

Saker som eventuellt kan finnas under sängen:
Krokodiler
Monster
Spindlar
Djävlar
Små djävlar
Spöken
Gröna händer
Röda ögon
Leoparder
En yxa
Skelett
Igelkottar och läskiga katter

Ett säkert kort, om man ändå måste gå upp, är att ta ett riktigt stort hopp och sedan springa!

Som avslutning blev det en snabb-påhittad saga om ”Det mörkrädda monstret”.

I de andra klasserna pratade vi mer om hur man skriver spännande och hur man kan bygga upp en deckare. Författare och illustratörer var de redan, allihopa. Här är två av dem:

Igår, måndag, träffade jag 3:or och 5:or på Kilskolan i Sparsör. De har läslustvecka den här veckan, precis som alla skolor i Borås kommun.

Två killar med massor av idéer som de passade på att peppra mig med under lunchen!

Det är ju Världsbokdagen på fredag – ”hela världens festdag för firandet av böcker, författare och läsning, samt värnandet av upphovsrätten och människors tillgång till fri information” – allt enligt svenska Unescorådet.

En av Kilskolans aktiviteter är en läsutmaning, som innebär att eleverna för protokoll över hur många minuter de läser och så läggs allas lästider ihop. Läser de sammanlagt ett visst antal timmar under en viss period så väntar en belöning.

”Vi tycker det är bättre att räkna antalet minuter än sidor”, berättade en av pedagogerna, Annika Hagberg. ”Då är det ingen nackdel att läsa långsamt.”

Professor Bodil Jönsson betonar också det där med tid när hon pratar om litteraturens ställning i det nya mediesamhället: ”Det tar tid att läsa bra böcker. Det måste få ta tid att läsa bra böcker”, säger hon och lägger till att eftersom ett människoliv faktiskt är ganska kort är det viktigt ”med alla dessa gestalter som man träffar i skönlitteraturen, och som man kan lära så mycket av.”
(Tidskriften Framsidan 2/2010)

Kilskolan och Bodil Jönsson – ni äger!

Igår, fredag, åkte jag till Kungälvs Montessoriskola för tredje gången. Två berättarverkstäder skulle jag hinna med före lunch.

Jag har upptäckt hur mycket uppvärmningen och förpratet betyder. Dels är ju jag en gäst i gruppen som behöver snacka lite, få kontakt och skapa en stämning där vi kommer igång med associationer och infall, dels vill jag öppna upp en arena av tankar och ord ur vilken jag kan plocka en idé att bygga vår saga runt.

I den ena gruppen inledde vi med fågelprat. Jag hade förväntat mig måsar och sparvar, men de gav mig papegojor och påfåglar. Det ledde till sagan om fågeln som låg i ett bo av svarta och gröna fjädrar, åt maskar och hade det skönt, ända tills vargarna kom … Tre bruna och en som var röd och blå – vargarnas kung.

Illustratör i arbete

I den andra gruppen inledde vi med att prata om ljud man kan höra när man kommer ut på morgonen: Trafikbuller och tut, fågelkvitter och vinden som susar och så plötsligt en katt som jamar. Den katten pratade vi närmare om och barnen bestämde att den satt på en sten ute i vattnet.
Ute i vattnet? Okej, då fick vi ju göra en saga om hur den hamnade där, och hur den så småningom blev räddad.

”Det började regna. Stora, tunga regndroppar föll över katten på stenen, och den blev både kall och blöt. På stranden stod hunden och skällde.”

Och tänk – det finns hur många berättelser som helst!

Ja, alltså inte Nina Björk, författaren. Utan Nina, björken.

Jag inledde den här dagen på Montessoriskolan i Kungälv med att fundera kring träd – deras fingrar och armar och fötter och rötter. F-klasseleverna hängde på direkt och ganska snart hade vi fått ihop en lång smal björkflicka med gröna naglar och grönt halsband. Vi började hitta på en saga om henne och då ville jag veta vad hon hette. Svaret kom tveklöst från en flicka i ringen: Nina!

Nina Björk, en sångfågel, en bofink och en skata


En av illustratörerna på Kungälvs Montessoriskola

Jag hann även träffa 2-3:or och 4-5:or denna omväxlande dag. Det händer under en och annan berättarverkstad, under ett och annat påhittarpass, att det blir alldeles extra bra – när eleverna lyssnar på varandra, nickar och bygger på och bygger vidare, testar idéer och funderar ihop. Jag tror att de, precis som jag, känner att det har hänt något speciellt under en sådan timme. Ett plus ett har blivit … typ fem?!

2-3:orna arbetade så svetten lackade med en saga som kom att handla om ett ensamt, blekt spöke i ett stort slott täckt av spindelväv – samtidigt som de funderade på ingredienserna till en egen saga. Applåd till dem, för det var sista passet på dagen!

4-5:orna funderade ihop intrigen till en deckare, och att döma av gesterna nedan var de ganska nöjda:

På hemvägen hann jag smita in på kexfabrikens butik så att jag hade något att mumsa på medan jag körde hem. Smålog för mig själv och mindes studentkamraten för länge sedan som bodde i ett hyrt rum i Kungälv ett par veckor innan han fick studentrum i Göteborg:

” Det är inte klokt vad folk bakar i Kungälv. Det luktar så gott!!”

En gåva: Att få bli alldeles mjuk i hjärtat inför 7-åringars genialitet.

Jag träffade en grupp ettor i Kungälv idag och körde en timslång berättarverkstad. Vi började med något så vardagligt som att prata om olika sorters skor. Ja, ni vet – nya, fina inneskor med små blommor på, fotbollsskor med dubbar, svarta klackskor – sådana viktiga saker som man går och tänker på.

Efter ett tag gled vi över i sagostämning och det visade sig att den som hade de gröna gummistövlarna var en jätte med grönt ansikte och illrött hår. Ur dessa gummistövlar växte fram fantasin om en jätte, och en hel saga om honom.

De sista 20 minuterna av passet ägnades åt bildskapande, och en tjej ritade resolut den här jättebilden.

Vilken jättemålning!

Att skapa berättelser ihop med barn är ett äventyr. När det blir som bäst så sitter de i en ring med lysande ögon och hjälper mig att återberätta sin egen saga, praktiskt taget ordagrant. Det är magi, och jag blir förtrollad.

Ibland sätter jag mig på ett café och skriver.

Varför gör jag det? Försöker jag passa in i klichébilden av en författare? Eller är jag bara en kaffemoster och ett kakmonster? Möjligen en släng av det senare, men det främsta skälet är ett helt annat.

Genom att sitta på café, och skriva för hand (viktigt), gör jag det omöjligt för mig själv att hitta på annat. Jag kan inte ”bara sätta på en tvätt, vattna blommorna, bädda” eller ens ”snabbt kolla mailen”.  Jag kan inte fly undan det egentliga jobbet: Att skriva!

Jag får helt enkelt sitta där och pennfäktas med mig själv, och se – då skriver jag ju.

En onsdag i april: Uteserveringen är full av vårsoldyrkare som testar solglasögonen och blir rosa om näsan. Mitt favoritbord, inne i hörnet, är ledigt.

Skriv, skriv, skriv …

Associationer hoppar ibland runt som vildingar i hjärnan. Men vildingarnas land nummer ett just nu är trädgårdslandet, och värsta vildingarna där är – tveklöst – Rabarbern!

Milda makter – det måste vara något från yttre rymden som har landat bredvid lekstugan för det här kan väl inte vara en ofarlig liten trädgårdsväxt? I mean, look at it!

Diset svepte in villaidyllen i falsk trygghet. Vid lekstugans knut lurade inkräktaren. Hela vintern hade den ruvat där, djupt nerborrad i lerjorden, och bidat sin tid.
Våren var sen det året, men nu var det dags …

Missa inte: The Return of the Rhubarb.
Coming soon to a place very near you!

Har ni någonsin undrat vad lärarna egentligen gör i lärarrummet? Efter förra veckans intensiva litteraturvecka i Göteborg tror jag det är dags att avslöja svaret … Men först lite om vad vi gjorde i klassrummen.

Förra fredagen avslutade jag alltså min del av den officiella litteraturveckan i Göteborg genom att besöka Dalaskolan. Där hade jag turen att få en hel dubbeltimme med var och en av fyrorna. Med så pass lång tid hinner man både svara på frågor, resonera en hel del om hur man bygger upp en spännande berättelse, och dessutom hitta på en egen ihop.

Båda klasserna var fantastiskt fantasifulla! Jag blev själv så uppspelt att jag råkade lämna handskarna i lärarummet, och sedan glömde jag helt att ta fram kameran. Först när jag var på väg iväg från skolan kom den fram, och då blev det ett porträtt av Dalaskolan i Dis:

Och vad tror ni hände i lärarrummet mellan lektionerna? Jo, vi fikade: Chokladtårta med vispgrädde OCH små godisägg till.

Detta är vad lärarna i alla lärarrum gör på alla raster! Så – nu är det sagt.

Roliga, intensiva litteraturveckan i Göteborg fortsätter. Idag med SOL!
Idag, torsdag, var det dags för mig att träffa fyra klasser från Vättnedalsskolan. Vi samlades på biblioteket i Frölunda och pratade om att skriva böcker. Här lyckades jag fånga några hemliga elever i klass 4 A på bild:

Hur många är med på bilden?

I en klass var eleverna väldigt envisa med att det skulle bli fler böcker om Fredde, Zacki och Mimmi. Så envisa var de att vi fick lov att börja spåna. Och låt mig bara säga så här – om det dyker upp en katt och en tårtkartong i en bok framöver så har jag Vättnedalsskolan att tacka!

Efter fyra pass cyklade jag hem i solskenet. Härligt!

Adjö, adjö, is och snö
Heja tö
låt vintern dö!

Idag, onsdag, var jag i Lövgärdet och träffade alla 3:or, 4:or och 5:or på Rävebergsskolan, och minsann hade jag inte turen att pricka in deras påsklunch! Fint dukat för 50 pers med bordsplacering och allt och en fin påskbuffé med allt ifrån sill och potatis till falafel. Mums!

Pratade böcker och skrivande gjorde vi också förstås. Många, många bra och intresserade  frågor fick jag, och i en av grupperna hade vi så gott om tid att vi hann hitta på en egen deckarstory. Jag säger bara: Se upp för the mysterious English teacher Elvis – han har inte rent mjöl i påsen!

I väntan på påskbuffén blev det förresten en stund över. En av läsgrupperna kom och slet i mig och drog mig till en soffa, där jag fick sitta och läsa ett par kapitel ur deras pågående bok ”Bakom masken” högt. Det var en riktigt minnesvärd stund!