Aj! Varning!

Ja, visst gör det ont när isen spricker
när isgatan rämnar av tyngden,
när ryggsäcken spräckes
av mig uppe på,
när svanskotan splittras i två, närapå

Ja, visst gör det ont när isen spricker
men våren är härlig ändå!

Varning! Gå försiktigt utanför vårt hus!

Jag tycker det här är så fint! Bo R Holmbergs och Katarina Strömgårds grafiska ungdomsroman ”Eddie Bolander & jag”, om killen som sitter på glasverandan hemma i Ö-vik när telefonen ringer. Det är hans pappa, Eddie, som han inte sett på 8 år:

Och så är Katarina Strömgårds fina bilder där och visar på ett sätt som ord inte kan hur 10-åringen inne i honom finns där samtidigt. Den han var när farsan stack.

Det är liksom stream-of-consciuosness i lager på lager: Ord och bild. Bild och bild.

Nu har jag fått en påminnelse från biblioteket att jag måste lämna tillbaka ”Eddie Bolander”. Okej, då …

Förresten – hur ska man bära sig åt för att få vuxna att läsa vissa böcker som står på ungdomshyllan? Eller bland bilderböckerna? Eller på barnavdelningen?

Jag hakar genast på Eva Swedenmarks bloggfråga om vilka böcker som får mig att gråta.
Ja, en massa egentligen. De flesta kvällar ligger jag väl och torkar en liten tår ur ögonvrån, inte alltid för att det är sorgligt. Ibland bara för att något är på pricken fångat. Eller för att trötta ögon tåras?

Men här är ett par riktiga hulkare:

Längst ner ”Edward Tulanes fantastiska resa” av Kate Di Camillo. Läste slutet högt för barnen på en strand i Danmark.
Och de ba: ”Va äre, mamma? Läs!”
Och jag ba snyft-snyft.´

Än värre var det med ”Vägen”/”The Road” av Cormac McCarthy. Jag hickade mig igenom sista kapitlet och låste sedan in mig på toa och grät ut. Hjälp! En av decenniets läsupplevelser. Skaffade den genast på både svenska och engelska för att njuta dubbelt.

Vill inte se filmen – vill ha mina inre bilder i fred!

Någon som tagit risken???

Det är ganska krångligt att ta sig till Oskarshamn från Göteborg. Men när man väl kommer dit är det fint!
Var där på skolbesök första gången för tre år sedan. Då blev det fel på tåget och jag kom inte fram förrän första dagens lektioner var slut. Rätt snopet!

Den här gången åkte jag kvällen innan och allt funkade tipp-topp under de tre fullmatade dagarna 10 – 12 februari.

Mest oväntat – jag fick bo i en simhall! Ombyggd till hotell förvisso, men trampolinen var kvar i matsalen.

Mest mystiska klassen var den här som försökte gömma sig när jag tog fram kameran. Observera rånarluvan till höger i bild:

Mest oumbärliga sevärdhet:
Döderhultarmuseet – omöjligt att inte tänka på Emil i Lönneberga.

För övrigt är jag numera en fan av Maria Pohls keramik. Man ber någon peka ut vägen, blir visad tvärs över torget, nerför en gata och sedan in på en oansenlig gård, uppför en liten halvtrappa och in i en keramikverkstad där man vill köpa ALLT!

Ett första inlägg för test!

För att se funktionerna.

Jag har sagt det förut, men alltså: När jag var liten brukade jag fantisera att snön som täckte allt med vitt fluff var vipsgrädde.

Byggarbetare i vispgrädde

Trappa med vispgrädde

Semla med vispgrädde

Jag har förmånen att få äta mig genom en ansenlig del av Sveriges skolmatsalar på mina författarbesök runt om i landet. Årets första skolbesök, 12-13 januari på Internationella Skolan Dalaberg i Uddevalla, bjöd inte bara på kul möten med påhittiga elever utan på Den Godaste Skollunchen. And I’m not kidding!

Heja personalen på matbespisningen på Dalaberg! Tyvärr har jag inget idolfoto – det blev bara en disig skolbild:

Och nästa bild kommer också från Dalaberg. Sara Abbdah som tycker om att rita gjorde den här illustrationen till första kapitlet i ”Bakom masken”. På vänstra halvan av bilden står klassen i matkön. Törs man gissa att miljön är inspirerad av Bästa Skolmatsalen?!
Fint, eller hur?

Illustratör: Sara Abbdah

Apropå  Anna-Clara Tidholms ”Knacka på” – den är tejpad och tuggad i hörnen och genomälskad hemma hos oss. Nu har barnen vuxit ifrån den, men inte jag.
Ännu slitnare, och lika älskad är den här:

Fick den av Tant Molin när jag fyllde 2 år. Och det var ju ett tag sen.
Tror bestämt att Lillan var mitt första litterära identifikationsobjekt.
Men visst var detta superläskigt:

Och hur blir det om man skriver om Kattresan på Knacka-på-vis?

Lilla katten
Ont i magen
Måste laga
Skynda fort!

(Obs! Hyllning till Anna-Clara Tidholm)

För övrigt anser jag att rim, ramsor och diverse versmått rymmer rymder av möjligheter.

Jo, nu börjar jag blogga. Vi får se vad det blir. Lite spridda anteckningar i ord och bild om vad jag gör, platser jag besöker, saker jag ser och tänker på. Böcker, förstås.
I januari var jag i Umeå. Passade på att besöka fina Bokcafé Pilgatan, som ligger på just Pilgatan. Förutom att soppan var god och sällskapet trevligt (tack, Annika) så blev jag överförtjust i dörren till rummet med barnlitteratur. Kolla här:

Vilken hyllning till Anna-Clara Tidholms ”Knacka på” – en genialisk bilderbok som ju verkligen utnyttjar själva den bläddrande delen av läsandet. Jag älskar den. Dessutom var dörren så … behändig. Den blåa, lilla kunde öppnas separat och passar perfekt för små människor. En dörr in till böckerna.

Bokcafé Pilagtan ser ut så här:

Det var för övrigt 20 minusgrader.