Vita är här!

Igår sa det plopp i brevlådan.
Nej, förresten. Jag såg att brevbäraren var på väg samtidigt som jag kom hem, så jag stannade vid grinden och väntade. Jag visste ju att hon var på väg, Vita.

Jag: Här står jag och väntar på post.
Brevbäraren halar upp ett vitt vadderat kuvert ur cykelväskan:
Kan det vara det här?

Ja, det kunde det.
Och det är en riktigt speciell känsla att hålla den fysiska boken i handen första gången, slå upp den, bläddra … Äntligen. Och samtidigt – hjälp! Nu släpps hon ut i världen, Vita Olsson, med sin längtan, sin rädsla och sina alldeles för lite lösa framtänder. Bortom min kontroll.

Första läsaren la sig på köksgolvet …

Platsen var Bjurliden, en samling gårdar ett par kilometer från Boliden i Västerbotten, pappas barndomshem. Farmor stod i köket och stekte plättar. Eller också var hon i bagarstugan och bakade mjuuk-kakun.

Jag, min syster och vår kusin Barbro levde i en sommarlovslång sommarlek av fantasier, spökhistorier och skrivande. Barbro lyckades använda farmors redan då halvt antika skrivmaskin. Hon hade nämligen fixat en anordning bestående av ett kraftigt gummiband och en kaffepanna fylld med vatten till tyngd som snäpp för snäpp drog fram valsen vars fjäder hade gett upp. Jag var mycket imponerad av denna uppfinningsrikedom.

Själv skrev jag mest för hand. På iturivna, rutiga A4. Historierna växte vilt och till synes planlöst men vi fick nog ihop dem till sist. För det mesta.

En dag bestämde vi oss för att ta med oss skrivarbetet ner till bryggan. Det var ju så soligt. Vattnet var varmt, mjukt och brunt. Abborrar och mört pilade in och ut ur vassruggen intill. Jag låg på mage och skrev och var bara kroppsligt närvarande där i solen, på bryggan, i Västerbotten. Tills en vindpust slet tag i pappersbunten och spred ut den över vattenytan. Som pappersbåtar seglade mina berättelsefragment iväg.

Panik!

Vet inte om jag minns rätt nu, men jag tror att det var min kusin - tävlingssimmare, uppfinningsrik, snabb och fnittrig, som kastade sig i och lyckades fiska upp de flesta manusbladen. Tack Barbro!

Det har gått 34 år (!) sedan den där sommaren, och jag har glömt vilken berättelse det var som fick bada i Bjurli-träsket. Men själva känslan av att skrivandet kan få en att gå in i en annan dimension och bara vara kroppsligen närvarande i den vanliga verkligheten bär jag fortfarande med mig. Och på sätt och vis var det väl det som hände i förmiddags. Kroppen här. Sinnet i manusverkligheten, och så minnet – plötsligt – på en brygga i Bjurliden 1976 …

Trodde jag skulle kunna blogga under pågående semester. Tji fick jag, och lika bra var väl det. Men nu är sommarresorna över. Sista etappen var segling i Bohuslän där jag hittade detta stenansikte:

Ser ni det buskiga ögonbrymet högst upp till vänster? Det blundande ögat där under? Linjen ner mot näsan i bilden nedre högra hörn? En sovande stenjätte med munnen under ytan. Vad händer när han vaknar?

Oj! Fick ett roligt samtal från Åsa Bergman på Rabén & Sjögren Agency. Det franska förlaget Bayard Jeunesse har köpt rättigheterna att ge ut ”Vitas hemlighet” på franska.
På svenska i september i år (läs mer här), och på franska 2011 eller 2012 alltså. Komplett med Maria Nilsson Thores fina bilder.

Ju suis trés heureux.

Och vad blir ”Vitas hemlighet” på franska?

Författare kan vara ett ganska ensamt jobb. Tack och lov har jag ett helt nätverk fullt av arbetskamrater: Barnboksnätet (BBN).

Vi samlar både författare och illustratörer. Några träffar jag ofta, andra mer sällan. För en dryg vecka sedan hade vi sommaravslutning, träffades hos Annika Rockström i Brastad. Annika har en hel äppelodling (!) och den stod fortfarande i blom. Det var så vackert som i självaste Körsbärsdalen.

Efter lunch och möte åkte vi och tittade på hällristningar, och Annika berättade. Det är hon bra på!

Heliga symboler eller fyllegraffiti? När barnboksförfattarna kollar in hällristningar är teorierna många.

För den som till äventyrs har missat att Barnboksnätet har börjat blogga: Här kommer länken:
Barnboksnätets blogg

Och för berättelsesugna som har vägarna förbi Slottskogen i Göteborg i sommar:
Berättelser vid elden

Snart är det bara korrläsningen kvar innan ”Vitas hemlighet” går till tryck. Det har varit en lång resa.

Stommen till berättelsen om Vita Olsson skrev jag för tre år sedan, och sedan fick den ligga till sig ganska rejält innan jag skrev om och redde ut och ordnade till, påhejad och med sparring av min redaktör och förläggare på Rabén & Sjögren.

Sedan läste illustratören Maria Nilsson Thore manuset och började skissa på bilder. Vi träffades hos förlaget en dag i höstas. På pricken, tyckte jag när jag såg hur hon fått ner Vita och människorna runt henne på papper. Blev alldeles varm om hjärtat.

”Vitas hemlighet” är ju en kapitelbok för de lite yngre barnen och det betyder att det ska vara en bild per kapitel.

Jag påminns om det varje gång jag träffar klasser – hur viktiga bilderna är!

Är det där han?
Vem är det som står där bakom?
Ser de ut som du hade tänkt dig?

Här är en av skisserna:

Jag har redan visat den här bilden för ett antal grupper och klasser och ställt frågan:
Hur tror ni att hon känner sig?
(Se bl.a. blogginlägg Vad finns under sängen?)

Ser fram emot att träffa 7-8-åringar i höst och prata om rädsla och andra starka känslor.
Kärlek, kanske? Saknad? Ilska?

Den här lilla gruppen står i mitt fönster tillsammans med en gatusten från Berlin som jag har fått av Sassa Buregren.

Mumingruppen står där och påminner mig om en viktig sak:
”Hela livet kan ju strängt taget vara en picknick – bara man gör det till en.”

Hos Lyrans Noblesser hittade jag en länk till en oemotståndlig quiz hos Barnens Bokklubb. Vem är jag i Muminfamiljen? Jo, Muminpappan.

Är rätt nöjd med resultatet: En romantiker som drömmer om vilda äventyr.

Var det någon som märkte att just Muminpappan saknades i gruppen på bilden. Han finns nämligen i kajuten på en båt som står mig nära. Och den heter … Äventyret!

Idag fick jag vara något fint. Jag var en del av priset i en skrivartävling som Askims bibliotek hade ordnat för skolorna i närheten.

Närmare 70 bidrag hade kommit in och efter idogt läsande och funderande utsåg bibliotekarierna vinnarberättelsen och bjöd in hela hennes klass.

Spänd stämning. Ingen visste vilken berättelse som kammat hem priset. Jag fick sitta gömd bakom en bokhylla. Kändes lite fnissigt. Därför missade jag minen när vinnaren förstod att det var hon. Men så här nöjd såg hon ut en stund senare:

Då hade jag också hunnit testa deras deckarhjärnor, och dem var det inget fel på. Snarare tvärtom. Lite goda råd på vägen ifall jag skulle vilja skriva fantasy fick jag också.

Här är fler elever i klass 5 från Montessoriskolan Polstjärnan i Billdal:

Och här är jag tillsammans med de skådespelande bibliotekarierna Anna och Mia, som spelade upp vinnarberättelsen:

Sedan cyklade jag hem och klippte gräset och drack ett stort glas saft med isbitar!

Varför man inte ska slänga tuggummi på gatan:

(Berlin 14 maj 2010)

Det är inte långt, inte långt alls.
På en flygtimme är man i Berlin.

Det var jag och två väninnor i tre dagar – en paus mitt i vårruset då både ditten och datten ska hinnas klart. Då är det välgörande för både kropp och själ med en paus. Och gärna i Berlin!

Inte för att vi satt stilla på en uteservering och såg Spree rinna förbi, det var det för kallt för. Men vi

cyklade i Tiergarten
åt currywurst
köpte en hatt
cyklade längs Unter den Linden
tittade på Frida Kahlo-utställning (länk)
åkte U-bahn
frös i Prenzlauerberg
avnjöt kalbsleber, bier, käsetarte
hittade Das Neue Museum (länk)
beundrade Nefertiti
kollade in muren, Kreuzberg, Literaturhaus …

Skulle jag ta en karta över Berlin och rita in vår väg kors och tvärs genom staden skulle det bli många snirkliga, vackra linjer. Jag skulle välja en röd penna. Och det strecket skulle samtidigt vara ett slags bild av samtalet, pratet, funderingarna som hinner röra sig mellan privat och politiskt, mellan mat- och reseminnen, inte så sällan pekandes på kartan och diskuterandes hit eller dit?

Vi hann även träffa Barnboksnätskollegan Andrea Räder som bor delar av året i Berlin. Lyckosten! Den här veckan är det förresten Andrea som bloggar för BBN. Missa inte!

Avslutar med en bild på Berlins vackraste kvinna och en liten, mysig gubbe: